Ett av torsdagens tidiga morgonmöten i Almedalen handlar om det mellan väljarna och Socialdemokraterna. I det scenrum som tidigare gav plats åt teater i hamnen har opinionsmätarna tagit över och presenterar denna S-dag intervjuades åsikter om S och Mona Sahlin.  1003 personer ingår i urvalet, men bortfallet redovisas inte.
Till detta kommer en tolkning av 4000 artiklar i dagstidningar, flertalet borgerliga. De styrkor och svagheter som S har, enligt analysen, handlar alltså i hög grad om hur deras och de övriga Rödgrönas politik skildrats i medierna, hur utspel och förslag tagits emot och tolkats där.  Detta problematiseras tyvärr inte, men är en del av förklaringen.

S visar sig här inte otippat vara starka i välfärdsfrågor men svagare när det handlar om sysselsättning, ett ord som  är svårt att greppa för många. Lilla rut spökar eftersom frågan fått ohemult mycket publicitet (kanske för att många ledande journalister också använder subventionen), men totalt har fler en positiv än negativ inställning till Socialdemokraterna, trots allt.
Och färre är helt och hållet negativa till dem än till Moderaterna. Mona Sahlin sägs behöva bytas ut för att locka fler väljare, vilket även gäller ledarna för Centern, KD och Folkpartiet.  (Men samtidigt ska partiledarna inte bytas före valet, enligt experterna, så rådet är ganska meningslöst.) Den kristligt sinnade ministern Mats Odells kommentar om en viss chokladbit har väckt vargarna ännu en gång, vilket förstås var meningen. Det handlar inte om kompetens. Mona Sahlin sköter sin ekonomi sedan lång tid och är en duktig ledare.  

Men hon behöver fronta sitt spökande förflutna och göra upp med det en gång för alla, är rådet från analyschef Kajsa Bergvall. Förmodligen har hon en poäng här, även om det är lättare sagt än gjort.  Det visar ju exemplet Gudrun Schyman, vars skattebrott och alkoholism inte hindrat att hon i dag är mycket gångbar och förlåten. Att ta tag i en konflikt och möta kritikerna,  i stället för att runda och ignorera dem kan vara befriande. För hur orättvist man än tycker att det är, så klibbar frågan fast hos väljarna och kan behöva lyftas. Tyvärr räcker det inte med att bli respekterad, politik är en popularitetstävling, konstaterar Kajsas analys partner på scenen, Nicklas Källebring lakoniskt.

Några meter längre bort, i LO-huset på Hamnplan pratar journalisten och KA-kolumnisten Jesper Bengtsson om en ”tickande fattigdomsbomb”, på uppdrag av Arbetarrörelsens tankesmedja. Det handlar om barn, som har det sämre än genomsnittet. Som lever på eller under 60 procent av den vanligaste inkomsten för ”Svensson”.   Fattiga barn har fattiga föräldrar. Fattiga barn bor i områden där inkomsterna är låga och arbetslösheten hög.  Fattiga barn ser andra familjers barn få allt högre standard medan deras egen blir sämre i jämförelse. Fattiga familjers barn får sämre betyg än välbeställda familjers barn, och riskerar därmed att ärva sina föräldrars sårbarhet och ekonomiska utsatthet. Den relativa fattigdomen för barn har ökat med 45 procent mandatperioden 2006-2010,, inte minst för att socialbidragen ökar ”lavinartat”  och 50 procent av de arbetslösa saknar rätt till a-kassa.  Fakta finns, forskare och statistiker redovisar hur klyftor skapas, ändå växer de!

Det går att rada upp mängder av dyster statistik, om hur fattigdomen vuxit under en lång tid med både S-märkta och b-märkta regeringar.  I ett jämlikt samhälle med barnglasögon får  de som saknar jobb  hjälp att klara ekonomin och komma in i jobb. Försörjningsstöd, eller socialbidrag ska vara ett plåster, en första hjälp. Bra förskola, fritidshem och skola kan skydda och kompensera barn från utsatta hem, där det saknas läsro, studievana och föräldrars stöd.  Arbete efter förmåga måste snabbt kunna fixas. Barnbidrag och andra transfereringar kunna höjas, utan att andra ersättningar sänks.

Barnglasögonen måste alltså på! Fakta finns, recepten finns, men hur är det med viljan?

I publiken glödde talarna efter föreläsningen. S-politikern Ulrik Wärnsberg i Uppsala, MP-aktive Nicklas Atefjord, Kommunalaren och S-politikern Ulla-Karin Näslund, V-riksdagens Eva Olofsson, Makalösa föräldrars nyvalde ordförande  Per-Erik Pallin, Samhällets styvbarns Anne Skånér,  Elisabeth Reslund ordförande i Svenska Stadsmissionens Elisabeth Reslund, med flera, var alla överens om att utvecklingen måste brytas.  En mängd förslag på vad som behövs lyftes fram. MP:s Nicklas Atefjord var självkritisk men också hoppfull:
–  Vi rödgröna är defensiva och har anammat den borgerliga agendan, där vi trängs på mitten. Men jag tror inte att vi i Sverige vill se stora grupper sjunka ner i fattigdom. Ojämlikhet är förbannat dyrt, vill vi ha gated communitys och rusta oss med fler poliser, eller ska vi slå in på en annan väg. Jag väntar på ett regeringsskifte där vi kan börja diskutera oss emellan vilket samhälle vi vill ha!

Att höra rödgröna diskutera kamp mot klyftor och fattigdom  med varann med energi och engagemang känns uppfriskande och hoppfullt. Här finns visionerna om ett bättre liv för alla! Här träder det av Fredrik Reinfeldt så föraktade ”bidragsfolket” fram som de medmänniskor de är, eller borde vara.