Gunilla, mamma till två barn i skolåldern bor i Göteborg. Men nu står hon här på en innergård på Hästgatan  i Visby, denna måndag i Almedalsveckan och berättar. Hon talar om hur hon får vardagen att gå ihop, med sjukskrivning som upphör och förvandlas till aktivitetsstöd (!) just när hon ska operera sin höft, och om oron för om inkomsterna ska räcka till fotbollsskola och andra saker till barnen i höst. Hon pusslar och köper julklappar på rea i februari, avstår från bio och låter barnen gå med kompisars mammor, och säger att tyvärr kan hon inte fynda kläder på rea, för när täckjackorna är billiga behöver barnen jympaskor.  Är man fattig kan man inte planera, säger hon. På frågan vad hon skulle göra om pengar fanns svarar hon direkt: ”En resa med barnen. Eller kanske bio. ”

Till Stadsmissionen kommer många ensamma mammor. Nästan inga ensamstående pappor. De kan få  gratis samtalshjälp eller sommarboende, eller en matkasse om de fått nej av soc och det är helg.  Och nej av soc är det allt fler som får, berättar Cecilia Brandell-Hjort, föreståndare för rådgivningsbyrån, som drivs av Sveriges Kyrkliga stadsmission i Göteborg. Hon möter dagligen fattigdom och den skam detta föder.  Att behöva ge ut matkassar är både ett privilegium och djupt smärtsamt, säger hon. I takt med att klyftorna ökar och de vanliga trygghetssystemen får större maskor så blir också antalet som söker socialbidrag mycket större, vilket kan vara en förklaring till den allt hårdare attityden.

Gunilla är inbjuden av Riksföreningen Sveriges Stadsmissioner som under ett år tillsammans med studieförbundet Sensus och EU kampanjar för att  bekämpa  fattigdomen.  Den som hela tiden växer, som Tapio Salonen, professor i socialt arbete, med dyster vrede  konstaterar: ” För de allra flesta är det obegripligtatt en 50- eller 100-lapp kan göra skillnad, detta i ett land där nästan alla får det bättre, men avståndet till dem som har det sämre har ökat.  Den relativa fattigdomen har vuxit dramatiskt under senare år; från 13-15 procent till nästan 30 procent.  Gapet har vidgats. Vad handlar det om, undrar han och svarar själv: De fattiga har en svagare anknytning till arbetsmarknaden och därmed även svårt att få ut något ur trygghetssystemen. 

Mer än 50 procent står i dag utanför A-kassan fast de gör allt rätt och vem tror att man kan leva på en föräldrapeng som bara ger garantibeloppet 180 kr per dag. Tapio vänder sig till politikerna i den obligatoriska diskussionspanelen och tycker att de svävar på målet, även S som ändå är ”bäst i klassen”. För den grundläggande tryggheten kräver ju först ett arbete, och så tycker inte han att det ska behöva vara. För honom är det inte Stadsmissionen utan samhällets ansvar att minska klyftorna, det behövs strukturella reformer, inte mer välgörenhet, säger han. Med all respekt för det nödvändiga jobb som Stadsmissionen gör så vore det bättre om organisationen inte behövdes.

Politikerna i panelen representeras av Jelena Drenjanin, Moderat kommunalråd i Huddinge och Veronika Palm, (S) vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. Medan Veronica  pratade om en reformerad sjukförsäkring där stupstocken avskaffas, och dagis på obekväma tider så l framhöll Jelena vikten av att kunna leva på sin lön och slippa passiviseras i sjukförsäkring. Hon har själv vuxit upp i miljonprogrammet och säger att hon har många förtidspensionärer i bekantskapskrets och familj. Detta är inte en överklassmoderat.

Hennes reflektion om att på 1970-talet kunde man se vilka barn på gården som hade socialbidrag ”för de som fick bidrag hade alla nya cyklar” väckte dock inte förtjusning i publiken. En av dem, också hon ensam mamma, greppade mikrofonen: ”För mig har skattesänkningarna inte betytt något alls. Jag vill ha ett arbete som tar hänsyn till att vi är lite skröpliga ibland. Även vi behöver schyssta villkor. Jag njuter inte när jag har a-kassa utan känner mig bara utanför.” Gunilla höll med. 

Och Fatima Åslind, Fryshusets projekt för barn till ensamma mammor, blev upprörd:
-Jag har vuxit upp i ett fattigt område i Rinkeby och jag känner inte alls igen mig i det du säger, du gör mig jättearg!  Du kan titta i vår önskebrunn där de får skriva vad de helst vill: ”Att mamma ska bli glad. Att jag hade en mobil. Att jag hittade min pappa. Att jag träffar min pappa.”Jag möter 6-åringar som vet hur man sparar el.  Alla barn som kommer till oss gör det med skam.

Minskade klyftor eller ökade? Ett Sverige som håller ihop? Runt vem? Uttrycken används av både Moderater och Socialdemokrater. Arbete är vägen dit. Men de som inte kommer in, ska de stanna kvar ute i kylan? Tapio Salonen med sina fakta och obekväma frågor,  och Stadsmissionen  med sitt konreta arbete har något att lära oss alla.