Är Reinfeldt lika tondöv som han verkar?
Fredrik Reinfeldt (M) har varit ute i landet. Regeringsplanet har fört honom till "vanliga människor i vanliga yrken inom förskolan, skolan, sjukvården eller polisen."
På DN debatt berättar han om de slutsatser han drar för Moderaternas räkning. Och man undrar: är det år 1910?
Fredrik Reinfeldt är en vit, välavlönad man i sina bästa år. Rent statistiskt ingår han i den grupp av någorlunda välutbildade, konservativa män som har ett gott inflytande över sin tillvaro, med stora möjligheter att påverka sitt liv, och som därmed även tenderar att bedöma de flesta risker i samhället som låga. Andras oro anses ofta överdriven. Kampen för lika rättigheter för alla anser de ofta ha gått för långt.
Med ökande konservatism på den politiska skalan ökar ofta också benägenheten att slå ifrån sig andra sidors argument som irrelevanta. Nu pratar jag om forskning och inte om personer. Men när Reinfeldt i sitt debattinlägg säger sig ha lyssnat och tagit intryck av vanliga människor ska man ändå ha i minnet att de flesta av oss som påstår sig ”lyssna” sällan hör mer än det vi vill höra, det vill säga det som styrker den ideologiska uppfattning vi redan har.
Återigen talar jag om forskning, något denna regering säger sig vila sina beslut på. Oviljan att lyssna på andras argument gäller förstås även undertecknad, fast jag tränas rätt bra i det under dagligt arbete på en redaktion.
I det här sammanhanget tillhör jag dock en minoritetsgrupp (kvinna), som dessutom jobbar på uppdrag av en rörelse som av Reinfeldt (och förvisso tidigare även av Göran Persson) definieras som ett ”särintresse”. Nu har statsministern något större inflytande över samhällsutvecklingen än jag. Och det är påfallande hur olika vi tolkar den verklighet som Reinfeldt i dag beskriver i DN, och sannolikt kommer att föra till torgs i sitt tal i Almedalen i kväll. Är han lika tondöv som det verkar så är det riktigt oroande.
Med statsministerns verklighetsbeskrivning omfamnar Moderaterna ett förment ”allmänintresse”, som tar avstånd från en rad ”särintressen”. I dessa ingår exempelvis hela den samlade rödgröna oppositionen! Inte illa! Det ”finns problem med alla dessa särintressen”, konstaterar han och noterar likt en surmagad godsägare att en sådan framträdande egenskap är ”att aldrig vara nöjd och aldrig behöva ta ansvar för vare sig ekonomin eller helheten i samhället.” Aldrig säga aldrig, skulle jag vilja förmana både honom och alla oss andra. Den sortens kategoriska påståenden hör hemma i sandlådan eller under ett sent gräl i köket.
En bärande idé i varje politisk, folklig eller för den del affärsmässig rörelse värd namnet är väl just att aldrig vara nöjd, att inte slå sig till ro, utan ständigt sträva efter att bli bättre, utvecklas i takt med tiden och vara förändringsberedd. Så ser i alla fall jag på mitt liv och arbete. Och det gäller förhoppningsvis också den som företräder en fackförening, ett ungdomsförbund, en ideell organisation eller äger ett företag. Att Reinfeldt, som säger sig lyssna och ha ändrat sitt parti, samtidigt förmenar och närmast föraktar andras ambitioner att ändra samhället är beklämmande och obegripligt. Patron Reinfeldt 1910 kunde inte formulerat det bättre när han ogillar och läxar upp det kravställande folket. Det föraktfulla benämnandet av de rödgröna som ”vänsterpartierna” ingår också i retoriken och är värt att notera.
Det samhälle som vi vuxit upp i, både statsministern och jag, har byggts och formats av livaktiga och i bland blomstrande organisationer, som skolatin människor i demokratin genom dagordningar, protokollskrivande och mötesteknik. Det är långt ifrån de kravmaskiner Reinfeldt och hans reklamnissar ser framför sig, utan det bygger på tilltron till att folkrörelsesverige skapat ett socialt kapital, där människor känner sig delaktiga. Utdefinieras alla dessa röster som särintressen så kommer samhället att bli därefter.
Den politik som förs under hans fyra år har sänkt skatten med 100 miljarder, varav merparten till den grupp han tillhör själv. Samtidigt framställer han det som ansvarslöst att de rödgröna vill ge pensionärerna tillbaks något av de 18 000 kronor som en pensionär i dag betalar mer i skatt jämfört med en löntagare genom de borgerligas jobbskatteavdrag. Ett avdrag som ökat inkomstklyftorna och vars utformning ännu inte kunnat visa sig skapa några fler jobb. Personligen skulle jag gärna sett att mina tusenlappar i sänkt skatt hjälpt någon av alla uppsagda barnskötare att behålla jobbet. Det är inte ett Sverige som håller ihop för mig.
Reinfeldt har i alla fall visat färg. Han ogillar de opinionsyttringar och önskemål som det civila samhället i Sverige bygger på. Han är anti folkrörelser, inklusive facket. Reinfeldts samhällsbärande parti vill ha en konservativ intolerant stat, vilket i sig göder just den sortens motstånd som alltid uppstår när makten visar sitt hårda ansikte. Ett pragmatiskt, måttfullt och resonabelt fack blomstrar i ett land där dess rättigheter respekteras. Mot en åsiktsvägg av förakt föds andra känslor.
PS Varför får företagare dra av sina avgifter till arbetsgivareorganisationer i deklarationen, samtidigt som möjligheten för löntagarna att göra avdrag för fackföreningsavgiften tagits bort? Ett litet, men störande exempel på hur många olika beslut syftat till att underminera och försvaga den del av den svenska modellen som företräder löntagare. DS