Stinas äventyr – från förskola till museum

Hennes böcker hör till våra mest omtyckta. Allt från Rut & Knut-serien och  Vem-böck­­erna till pekböcker som Hej! och Oj!
Hon har dessutom varit anställd på Dagens Nyheter och där illustrerat kulturartiklar, porträtt och mode.
KA möter Stina Wirsén i hennes ateljé. Det är ingen enormt stor lokal med spända dukar, mer av ett mysigt arbetsrum. Från ett av fönstren syns Riddarfjärdens blå vatten och man kan ana tinnarna och tornen i Gamla Stan.

Bara ett par tunnelbanestationer söderut ligger en förskola, Sachs­ska, där Stinas egna barn har gått. Och det var dit hon sökte sig för att inspireras när hon skulle börja arbeta med Vem-böckerna.
– Jag ringde och frågade om jag fick komma tillbaka. Och jag kommer att få återanvända dit. Det är ett sätt för mig att komma tillbaka till målgruppen.
Och ”målgruppen” – det är inte bara barn, utan kan också vara vuxna. Det är Stina noga med att påpeka:
– I Sverige finns det ett system både inom bokhandeln och förlagsvärlden där man hela tiden måste svara på frågor som ”för vem är den här boken? Är det en noll-till-tre-bok eller tre-till-sex-bok?” Jag skriver lika mycket de här böckerna till mig själv.
Själva prao-tiden gick till så att Stina helt enkelt gick in i barngruppen, satt med under fruktstunden, pysslade, lekte. Men så läste hon förstås också högt.
– Framför allt ur mina egna böcker. Det har varit för lite större barn, tre till fyra år, och de har på nåt sätt hajat att ”aha, det är hon som har gjort dem”, och så tycker de att det är lite roligt.

Men allt behöver inte vara så organiserat och arrangerat som besök på förskolor trots allt måste vara. Stina berättar hur hon bara för några veckor sedan satte sig i en park och ”tjuvlyssnade” på mammor och pappor som talade med sina barn. Barn som var ännu mindre, som ännu inte börj­at på förskolan.
– Man tar in lite, hör snacket, bara är i närheten. Det ska resultera i två nya böcker som vänder sig till riktigt små barn.
Tidigare i år kom hennes böcker Oj! och Hej! ut och de två nya böckerna kommer att heta Aj! och Bang bang!

Från pekboksäventyr till Nationalmuseum kan vägen verka lång, men Stina Wirsén har gått den. Det började med att Margareta Gynning, som är curator, kontaktade Stina. Utställningen som hette ”Handgjort” gick i våras och handlade om ”den tecknade linjens unika betydelse och nutida revansch”. Med på utställningen var bland andra Ivar Arosenius och Johan Tobias Sergel, men också renässansmålaren Rafael och sagotecknaren John Bauer.
– Margareta Gynning ringde. Hon kom till ateljén och rotade runt i mina lådor, berättar Stina Wirsén. Det har varit en resa att få vara med på, som naturligtvis har varit smickrande, men också väldigt lärorik. Sen tycker jag att det är ett härligt ”fuck you!” att stoppa in nallegrisar och småbarnsbilder på National­museum.
Centralt i utställningen på Nationalmuseum var hur föränderliga könsnormerna är. Något som också går igen i Stina Wirséns barnböcker. Det har faktiskt betraktats som sensationellt att man i exempelvis Vem-serien inte kan se om det är pojkar eller flickor på bilderna.
Varför är det viktigt?
– Varje barn har rätt att bli bemött och bekräftat som den person han eller hon är. Och det är så olyckligt att det hela tiden ska ligga som ett lager över allting om man är född som hona eller hane. Och det är alldeles för enkelt att säga att det bara är en belastning att vara kvinna.
– Budskapet i böckerna och även i pekböckerna är att man är sin person framför sitt kön. Det är lika begränsande för små pojkar att petas in i små hörn eller förväntas vara på olika sätt. I vissa fall ännu mer begränsande, tror jag.