Helt gick det förstås inte, ens för en republikan, att slita sig från det historiska ögonblick då kronprinsessans ja förvandlade en småföretagare från Ockelbo till prins och hertig. Det var bitvis mycket rörande och vackert. Allt i en omgivning som flödade av sommarsköna bilder på vänliga människor och ett fantastiskt Stockholm.

Under hela dagen och långt fram på natten kunde turister och bofasta strosa runt stadens nystädade kärna, vandra mellan Slussen och Slottet, bort till Gustav Adolfs torg och Kungsträdgården och njuta av folkliv och sommarnatt.
Men kärlekslyckan visades upp mot en fond som hotas av kulturförstörelse.
Nog kan man känna sig enormt stolt, och samtidigt vemodig. Vemodig för att denna Mälardrottning hela tiden utsätts för historielös skymfning och brutala kränkningar, senast manifesterat i det fruktansvärda förslaget till omdaning av Slussen, där breda huskroppar, skymmande motorleder och en smal gångbro för fotgängare ska ersätta nuvarande slitna, men ändock harmoniska och välfungerande karusell, där faktiskt både gående och cyklister kan samsas med bilister.  Slussen är en infart till vår historia, skriver Kajsa Althén i SvD kultur (23 juni 2010) och Moderaterna i Stockholm går emot sin egen kulturpolitik, som handlar om att ”kunskap om det förflutna ger perspektiv på vår egen tid och respekt för gångna generationers liv och arbete.” Slussen är en vardagens egen historiebok, konstaterar hon och det är bara att instämma. Inte heller S har till fullo förstått värdet av detta.

Riksintressen för kulturarvet ignoreras och de skarpa protester, av såväl namnkunniga experter som vanliga gräsrötter, som fyllt pärm efter pärm har endast resulterat i smärre ändringar. Ett hus ska bort, lovar Moderaternas Sten Nordin och framställer detta som en stor framgång.
Men allt det andra som är dåligt är kvar, exempelvis kommer trafikleden att skymma delar av bottenvåningarna i Gamla Stan.
S, via Carin Jämtin, har lämnat några positiva förslag till förbättringar, som flyttar hus och smalnar av motorleden, men inte heller detta är tillräckligt om man ska tillgodose den växande skara medborgare i Stockholm som tar sig fram till fots eller per cykel.

I nuvarande förslag är vi hänvisade till en smal spång över vattnet! Och för cyklister verkar det inte vara tänkt över huvudtaget. Till detta kommer den allvarliga förvandlingen av helheten, från ljus öppenhet och harmoni, till stängda ytor med kommers i blickpunkten. Ola Andersson skriver i Svd (10/06/17):
”Alla vi som rör oss i staden utan bil, eller genom att åka tunnelbana hänvisas till en smal spång över Söderström. Det är ett dråpslag mot våra möjligheter att ta sig fram i staden utan bil.”

Tänk om, tänk inte nytt, lyder hans med fleras råd inför det beslut som Stockholms fullmäktige tar i frågan i morgon, måndag och jag håller med. ”Naturligtvis vore det önskvärt att Slussen rekonstrueras på ett sätt som bevarar stadsbild och kulturhistoria. Men om den nuvarande anläggningen så rekonstruerades i grön plast eller rosa plåt vore den ändå att föredra framför något vi redan nu kan se kommer att fungera mycket sämre.”

Stockholm i bröllopsskrud visar ett Sverige som betonar den del av landets överbyggnad som vi sällan ser eller bryr oss om. Militären, Adeln, Monarkin, Kyrkan med alla sina attribut lyfts fram som en del av vår identitet och historia. De byggnader som manifesterar detta hålls i prakt och pompa, de renoveras och lyfts fram.
Men Stockholm är så mycket mer än så. Den konservatism som värnar gamla maktsymboler borde även bidra till att stadens övriga kulturarv försvaras och bevaras. Staden behöver skyddas från okritiska kommunpolitiker i förening med manipulativa arkitekter och den del av makten som hela tiden kunde anas, även i Storkyrkan och Slottsalarna, bakom gamla kungasläkter och folkhemspolitiker i galadress, nämligen Kapitalet. 

I dagens SvD kultur visas belysande med exemplet ”Stockholm Waterfront” (ett jättelikt schabrak i svart glas som ockuperat en stor del av utsikten från Riddarfjärden) hur ett hus kan växa på både höjd och bredd utan att allmänhet och folkvalda får veta tillräckligt
Det tryck på staden som Näringslivet, Kungahusets drabanter, ställer är benhårt och kräver motstånd och civilkurage. Den cynism som vinnande exploateringsföretag uppvisar i fallet ”Stockholm Waterfront”  är talande.
Så är följaktligen Christer Olofsson som företräder företaget Jarl Asset Management helt  likgiltig inför kritiken mot den förändrade byggnaden i förhållande till det officiella förslag beslutsfattarna fick se: ” Det är en del kulturknuttar som vaknar till liv efteråt och det är så dags nu. Det är meningslöst att ta den diskussionen nu. Den diskussionen skulle man ju ha tagit tidigare.”
När det gäller  Slussen fick medborgarna insyn väldigt sent, men då blev uppvaknandet desto brutalare och protesterna har varit högljudda hela våren.

I morgon klubbas ett inriktningsbeslut om nya Slussen i fullmäktige. Det handlar om mer än de närmaste åren. Slussenfrågan sträcker sig sekler bakåt och även framåt. Låt inte kortsiktighet och prestige låsa fast oss i ödesdigra felbeslut. Lär av misstagen och återförvisa ärendet! Att låta nuvarande konstruktion helt förfalla är inget hållbart argument. Det går att rätta till!
Kommunpolitiker ska försvara allmänhetens intressen, vara våra ögon och öron. De folkvaldas underlåtenhet att ställa kritiska frågor i rättan tid får betalas av alla kommande generationer som får sin stadsbild fördärvad. 

Ta det uppdraget på allvar och rädda Slussen. Det finns så många underbara försommarkvällar kvar att vandra i, med eller utan bröllop.