Man vill ju så innerligt gärna vara den där ostressade, tålmodiga, ständigt kärleksfulla mamman som har all tid i världen och bara sjunger, skrattar och kramar.
Men i går morse var sjuåringen väldigt mycket sju år och jag blev stressad och lite barsk.
Inte bra.
Redan i skolporten fick jag ont i magen och funderade på hur jag borde ha gjort i stället. Hela dagen gick jag och funderade. Hade svårt att koncentrera mig på mitt jobb och tittade på klockan hela tiden, i förhoppningen att tiden skulle rusa iväg så jag fick göra detsamma och tokkrama sjuåringen.

Pling! Klockan var tre. Äntligen! Och precis sådär underbart blev det när vi äntligen fick krama om varandra och jag fick viska Förlåt! när jag hämtade honom. Nu kunde vi skratta och kramas och sjunga igen. Vi tog hemliga vägen hem, över en gräsmatta där vi lade oss ner och tittade på moln och blåste maskrosbollar. Sedan läste jag en barnbok jag hade skrivit om Elliot. För Elliot. Den handlade om en tjatig stressig mamma och hur fel det kan bli ibland. Han skrattade flera gånger.
Det var ett gott betyg.

Sedan, när vi tog en fika med kladdkaka på favoritstället i solen, fick han min kapsyl – han samlar på sådana. Såklart.
Liksom han samlar på skruvar och muttrar och gummiband och stenar och i princip vad som helst som han hittar på gatan.
Han är ju sju år. Världens häftigaste ålder.
Och när han hade ätit färdigt kladdkakan och var chokladbrun i halva ansiktet, så beställde han myndigt fler barnböcker om Elliot och hans äventyr. Han hade till och med hela berättelserna klara.
Men de är våran hemlighet, än så länge.