Rätten till personlig assistans är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna i Sveriges historia. Personer med funktionsnedsättning har rätt att delta i samhället och rätt till självbestämmande precis som alla andra. Man måste kunna jobba, vara förälder, ägna sig åt fritidsintressen och gå på toaletten utan att det är fastställt hur lång tid detta ska ta. I vissa fall måste en personlig assistent finnas till hands. Den borgerliga regeringens spariver leder dock till att hela tanken med reformen hotas. 
I regeringens proposition skriver man att det är viktigt att dämpa kostnaderna, vilket självklart är en signal till ansvariga myndigheter. Försäkringskassan arbetar redan för att snäva in bedömningarna. En arbetsgrupp ledd av Socialstyrelsen har tagit fram en modell för behovsbedömning som leder i samma riktning. Deras frågeformulär uppfattas som mycket integritetskränkande. Det finns ytterligare ett utredningsförslag på regeringens bord som vill avskaffa rätten till personlig assistans för dem som inte når upp till 20 timmars grundläggande assistansbehov per vecka. I stället är tanken att erbjuda hemtjänstliknande hjälp. 
Dagens lagstiftning gör det möjligt för många att leva ett bättre liv. När kraven ökar på detaljplanering av de assistansberättig­ades liv är risken stor att spontanitet och flexibilitet begränsas. Därmed går poängen med assistansreformen om intet.
Att spara på personlig assistans är ekonomiskt feltänkt. Undersökningar visar att det är en kostnadseffektiv insats som ger positiva samhällsekonomiska effekter och borde utökas till fler. Personlig assistans får inte ses som lyx som kan prioriteras ner i ekonomiskt kärv­are tider. Vänsterpartiet vill efter ett rödgrönt maktskifte lägga om politiken för att slå vakt om rätten till självbestämmande för personer med funktionsnedsättning. Vi ska ha en rättighetslagstiftning värd namnet. 

 Elina Linna, riksdagsledamot (V)