Den långa resan hem

Nationaldagen på Skansen 2009. ”Det är bara en massa invandrare här”, säger Dilsa till en bekant i telefonen. Bredvid en tårögd Dilsa med svenska flaggen i handen sitter hennes blonde, blåögde man och skäms lite över hennes engagemang.
Dilsa Demirbag-Sten beskriver sig själv som en riktig patriot. Jul och påsk firas väl också, men viktigast är nationaldagen och valdagen.
– Jag klär upp mig och mina barn när vi går och röstar. Jag markerar att jag tycker att det är viktigt. På kvällen tar vi fram kurdiska och svenska flaggan och käkar middag.
Dilsas första resa gick mellan den kurdiska delen av Turkiet och Uppsalaförorten Flogsta. Hon var sex år. Hennes pappa hade kommit tidigare som politisk flykting. ”En resa från ett liv där vi var en del av något till ett land där allt var främmande”, skriver Dilsa i sin nya bok Fosterland som handlar om uppväxten i Sverige.

Flogsta 1976. Det är tidig vår, kyligt och sol­igt på samma gång. Allting står på led. På de röda tegelhusen sitter fönster på exakta avstånd från varandra.
– Det var dockhus, beskriver Dilsa känslan. Så olikt den by jag är uppvuxen i med berg och tält. Det här var det perfekta landet, det hade de ju sagt till mig. Alla var goda och trevliga och allt var fantastiskt.
Den sexåriga Dilsa drömde om ett tjusigt hem, vackra kläder och leksaker. Allt som var dåligt skulle bli bra. Hon skulle slippa fattigdom. I Turkiet är barnaga en del av uppfostran men det skulle hon slippa i Sverige. Så blev det emellertid inte.
– Redan första natten slog pappa mig och där var det en dröm som gick i kras.
Det var ett hårt klimat Dilsa och hennes syskon växte upp i. Föräldrarna städade på sjukhuset och om kvällarna städade mamman hemma. Mamman vantrivdes i Sverige, tyckte att kvinnorna var slampor och önskade sig en kysk dotter som skulle ge heder åt familjen. Den 14-åriga Dilsa förlovade hon bort med en släkting i Turkiet. Dilsa sa att hon hellre dör än gifter sig med någon hon inte har valt och bröt förlovningen på bekostnad av moderns dröm. Pappan var aktiv i Arbetarpartiet kommunisterna. Han älskade de friheter som Sverige erbjöd, och krävde att barnen presterade i skolan. Han var ointresserad av att gifta bort döttrarna och liknande traditioner.
– Pappa var våldsam. Jag tror att han var en frustrerad 25-åring som fick fru och fyra barn på halsen. Man kan ha en viss förståelse. När jag tittar tillbaka på mina föräldrar är jag full av beundran att de vågade lämna ett land för att ge oss bättre framtid. Vi överlevde. Städa toaletter i åtta timmar och komma hem till fattigt hem med fyra barn, det är fan ta mig inte lätt.
Dilsa var ett kaxigt barn, hon trotsade sina föräldrar.  I dag är hon en kaxig röst i samhällsdebatten och kritiserar bland annat religion. När jag frågar var modet kommer ifrån, förstår hon inte varför det skulle vara svårt att vara modig i Sverige. Hon tror att barndomens förtryck gjorde henne revanschlysten.
– I mitt fall har det nog också att göra med att jag inte är svensk, jag är inte så rädd att någon ska säga ’Dilsa har fel’. Jag ser det hos många invandrare.

Kurdistan 1976. Barnet Dilsa ligger i den varma sängen bredvid mormor som har vikt ihop sjalen under huvudkudden inför natten.
Mormodern är central i Dilsas liv och i boken står hon för värme och kärlek.
I Kurdistan var hon närvarande när pappan jobbade som fåraherde och mamman hade fullt upp med små barn. I höstas gick mormodern bort.
– Boken blev en bearbetning av relationen till mormor. Ett sätt attt frigöra mig från den skuld jag tror att jag känt för att jag lämnade och hon blev kvar.
Dilsas barn har i sin tur en nära relation till sin mormor nu.
– Jag ser hur historien upprepas i min familj. Jag tror att den gör det i nästan alla familjer. Man hoppar över en generation. Man slipper det här ansvarstagandet och skulden man har som förälder. Hon sitter med min son David och de kan äta köttbullar två måltider i rad. De gör saker för att han vill och så var det ju inte när jag var liten.

Stockholm 2010. Dilsa sitter på kafé Vetekatten och dricker espresso och grönt te om vartannat. En tavla av S:t Göran och draken hänger på väggen.
– Där har du Kawa, säger Dilsa.
Tavlan får henne att tänka på barndomens berättelser om Kawa, som befriade kurderna från tyranni.
– S:t Göran och draken är en svensk motsvarighet till Kawa, förtydligar hon.
I varje land finns en sådan berättelse om någon som blir befriad.
Tonåringen Dilsa längtade efter frihet.
– Jag ville inte leva det här livet. Jag ville ha mer frihet, absolut inte politiskt. Men jag ville inte bli bortgift, jag ville umgås med dem jag själv väljer. Jag ville bort från något snarare än jag ville till något, berättar hon.
Resan till frihet blev också en klassens resa. Från nästa Uppsalaförort Gränby, där den unga Dilsa slogs av att de fattigaste i samhället bodde, till flashiga Östermalm i Stockholm där hon bor i dag. Man kan undra hur en sådan resa gick till.
– Det är exakt samma sak som gällde för Sverige med folkhemsbygget – utbildning, svarar Dilsa bestämt. Hårt arbete och utbildning, det finns inga genvägar. Underklassens resa kan endast göras om de har tillträde till utbildning.

Alla familjemedlemmarna har läst Fosterland och tycker om den. Pappan tycker att det är en viktig bok politiskt. Det är ingen sympatisk bild man får av hans personlighet. ”Det mesta är sant”, har han sagt. ”Var bilen blågrå eller silvergrå?”, det är sådant han hänger upp sig på. Ena systern blev förnärmad över att det inte stod att det var hon som introducerade Billy Idol i flickrummet.
– Det är högt i tak och en skärpt familj så vi kan prata om allt, säger Dilsa.
I många familjer är det nog tyst kring allt hemskt som hänt. Hur har hon burit sig åt?
– Jag ber inte om lov. Jag gör det vare sig man kan eller inte, svarar hon.
Och efter 15-20 år av påstridighet kan familjen verkligen prata om allt som hänt. Man måste gå vidare, säger Dilsa.

Fosterland är en bok om försoning. Dilsas mamma närde i alla år en önskan om att återvända till Turkiet.
– Den som har gjort den största resan är nog min mor, säger Dilsa om att hennes mamma äntligen har lyckats försonas med Sverige.
På samma sätt har Dilsa försonats med Turkiet, som hade förnekat hennes kurdiska rötter och språk. Nu beskriver hon Turkiet som ett fantastiskt land med den godaste maten och stor gästfrihet.
– Men den turkiska regeringen ger jag inte mycket för. Efter en vecka får jag svårt att andas på grund av allt förtryck mot kvinnor och minoriteter. Rasism och antisemitism bara slinker igenom. Det är ingen demokrati.
Även sina föräldrar har Dilsa försonats med, de har bett henne om ursäkt. Men mörkret från barndomen satt kvar länge.
– Det är som kvicksilver som sprider sig i varje hörn.
Skam och skuld är två ord som återkommer under vårt samtal. Dilsa tror att det är särskilt vanligt för kvinnor från dysfunktionella familjer att ta på sig sådana känslor.
– Det började när jag bröt förlovningen och sedan har det varit en lång resa att försöka skura bort skulden och skammen.
Modern i sin tur tog på sig skuld över dotterns depression i tonåren. I Dilsas fall var trotset starkare än skulden.
– Boken är ett sätt för mig att säga ”det finns inget att skämmas för”.

I dag ser hon den styrka och de positiva stycken hon fick med barndomen. Musiken var en räddning för henne och systern Dilbahar, numera känd som sångerkan Dilba. Också den vuxna Dilsa stänger då och då in sig i biblioteket hemma och lyssnar på musik hela dagen. Det är där religionskritikern Dilsa söker den tröst som en del människor söker i sin religion.
– Jag hittar lätt dit från barndomen och jag trivs med det. Det är inte alltid bra för jag har barn som behöver göra annat än att lyssna på musik och läsa böcker.