Men man är alltid rädd att det ska vara något alldeles förfärligt hemskt som har hänt de små liven. Och man önskar så innerligt att man kunde teleportera sig dit.  Omedelbums, på sekunden.

Tio i tre hade de ringt. Och jag hade inte haft ringsignalen på. Nu var klockan fem över tre. Dålig mamma. Dålig, dålig mamma som hade glömt sätta på ringsignalen efter mitt besök hos sjukgymnasten i morse.
Jag kastade mig ut mot bussen, samtidigt som jag fick tag i min man Gunnar. Han bekräftade vad jag redan hade förstått. ”Kräksjuka. Fortast till dagis vinner!”

Jag hann dit först. Med knapp marginal. Gunnar hämtade storebror på skolan intill.
Så nu väntar vi och ser. Tolv pepperkorn ska man visst svälja. Då slipper åtminstone de vuxna, sägs det.
Jag har aldrig prövat. Har ni?