Den tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin som kallats samhällsnyttig tjänst handlar nu bara om att erbjuda sysselsättning. Arbetssök­ande kan bli hänvisade till praktikplatser långt ifrån sin utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet och värdet av referenser och meriter försvinner. I praktiken kan en person med högskoleutbildning bli tvungen att plocka skräp på något lager. Det uppstår inlåsningseffekter eftersom arbetsförmedlingens handläggare ofta slutar hålla kontakt med den arbetssökande när han eller hon väl är utplacerad på en praktikplats. Dessutom har den arbetssök­ande inte tid att söka jobb och hålla kontakt med tänkbara arbetsgivare.
Arbetslösa är inte en enhetlig grupp. Det finns en utbredd skepsis i samhället mot långtidsarbetslösa. Därför måste det till en attitydförändring och ansvaret ligger hos politikerna. De arbetslösa ska inte straffas för att de inte har lyckats få ett arbete. De långtidsarbetslösa är rättslösa eftersom lagstiftning och kollektivavtal inte gäller dem. Långtidsarbetslösa i den tredje fasen subventionerar arbetsgivarnas lönekostnader genom sin egen ersättning och bidraget på cirka 5 000 kronor per månad. Det gynnar arbetsgivarna som på ett ”lagligt” sätt kan utnyttja välutbildad arbetskraft gratis. Det här är att svindla staten på skattebetalarnas bekostnad. 
Vi behöver någon som är villig att företräda hela gruppen arbetslösa, som idag blir utsatt för kränkande särbehandling på arbetsmarknaden och i samhället. Arbetsförmed­lingen måste leva upp till intentionerna i regeringens arbetslinje, men också kontrollera att skattemedel inte utnyttjas på ett tvivelaktigt sätt av företagare. Denna moderna livegenskap måste upphöra på arbetsmarknaden. Arbetslinjens tillämpning för de arbetslösa måste göras mer human.

Patrik Wikström, Örebro