På 1990-talet skämtade man ofta om kommunalarbetare.
De hängde på staket, lutade sig på spadar och man gjorde små historier om dem: Hur många kommunalarbetare går det åt för att skruva i en glödlampa? Minst fyra som tittar på och en stackare som tvingas skruva!
Vad får man om man korsar en kommunalarbetare med en pitbullterrier? En mördarsnigel!
Bakom skrattet låg en verklighet där samhället expanderat den offentliga sektorn. Alla skulle vara med, inte bara de 125 procentigt presterande. Idag skojar ingen om kommunalarbetarnas lathet. Verklighetens nedskärningar, stress och privatiseringar kom emellan.

Vill man på ett utmärkt och verkligen klargörande sätt se de långa och ytterst ideologiska förändringar som ligger bakom det förlorade skrattet och grunden för dagens pressade arbetstempo i hemtjänsten ska man läsa Lars Ekdahls historik över Kommunal. Fram träder det moderna Sverige fast genom Kommunals och dess medlemmars perspektiv.
På 1960-talet ökade Kommunals samhällsengagemang. Förbundet tog mer och mer ett övergripande ansvar och synen var just samhällelig. Den offentliga sektorn sågs som någonting mer än en räcka serviceinstitutioner. Den var en del av en strategi för att förändra samhället.
Målet, fastslaget i Kommunals ändamålsparagraf, var ett demokratisk socialistiskt samhälle.

Med åttitoalets ekonomiska problem blev det fackliga arbetet mer och mer inriktat på att värna medlemmarnas akuta behov.
Här börjar också förbundets omsvängning i synen på privatiseringar.
Ekdahl menar att det öppnade sig en klyfta mellan medlemmarnas åsikter och förbundsledningens strategier för att värna löner och arbetsvillkor.
När privatiseringsvågen eskalerar är det nog en och annan inom Kommunal som har skäl att idka självkritik.
Lars Ekdahl har skrivit en historik som om den läses har kraft att gripa in i nuet och påverka synen på Kommunals framtid