Allt beror på hur man mäter. Det är klart att vi inte har fattiga barn i samma mening som människor är fattiga i Eritrea eller Burma. I Sverige är det ingen som behöver svälta. Maten räcker. Alla har kläder på kroppen och de flesta har någonstans att bo.

Ändå finns det fattiga. FN:s deklarationer om barns rättigheter slår fast att barn har rätt till en skälig levnadsstandard i enlighet med de normer som råder i ett visst samhälle. I Sverige har barn rätt att kräva en högre materiell standard än barnen i ett genuint fattigt land.
Nobelpristagaren Amartya Sen har skrivit om fattigdom som ofrihet. Den som inte själv kan göra verkliga livsval är fattig. Om de ekonomiska omständigheterna hindrar en från att välja utbildning, yrke, socialt umgänge och andra sådana saker, då är man fattig.
Enligt Rädda Barnen levde 229?000 barn i fattigdom i Sverige år 2006. Det var före den ekonomiska krisen. I dag är de ännu fler. Men statistiken släpar efter så ingen vet exakt hur många. Det enda man vet är att antalet socialbidragstagare ökar. Inte minst bland invandrare och ensamstående föräldrar.
Jag tror att det stämmer.

Ta skolan som exempel. Nästan alla barn har idag en dator hemma. De kan använda ordbehandling, kalkylprogram och internet för att söka information. Den som saknar dator hemma löper då större risk för att hamna på efterkälken. Livsvalen begränsas.
Ett skäl till att Sverige länge har kunnat redovisa bland de lägsta fattigdomssiffrorna i världen är de väl utbyggda sociala trygghetssystemen och den höga standarden i en skola, vård och omsorg som i princip är avgiftsfri. Välfärden har balanserat upp orättvisorna i inkomster och förmögenhet.

Under den borgerliga regeringen har de systemen urholkats.
Borgerliga debattörer hävdar ibland att detta är ett lyxproblem. Att det skulle vara bisarrt att tala om fattigdom bara för att man inte har råd med ett busskort, eller inte kommer utanför lägenheten på sommaren för att ens föräldrar inte har råd med semesterresor.
Jag hade möjligen kunnat förstå den synpunkten om det bara handlat om vuxna. Men barn?
Tanken på att barn ska ha samma startpunkt är ju nedbäddad i den västerländska civilisationens självbild. Olika start i livet ger olika förutsättningar att lyckas med sin utbildning, sitt yrkesval och sitt sociala liv.

I dagens Sverige har barn inte en likvärdig startpunkt. Långt därirån.
Det borde bli en av de stora frågorna i höstens val, borde det inte?

JA
Våren – i alla fall nästan.

NEJ
Ännu mera oro i Thailand.