När människan var tonåring var hon lik en sagofigur med det namnet.
Hon bodde i ett land i norr som var känt för att vara ett fantastiskt och vänligt land.
Nu var det så att Mary Poppins var mycket glad över att leva i ett sådant härligt och vackert land som detta. Hon hade massor av intressen och fantasi i sitt liv.
Typiskt för henne var att hon älskade barn, antagligen för att hon hade ett stort barnasinne. I yngre år utbildade hon sig till barnskötare.
Hon sa alltid att barn var hennes bästa lärare. Det man inte får lära sig av barnen är ingen idé att lära sig alls, sa hon en gång. Med det menade hon antagligen att hon fick lära sig om sig själv. Fantasin var det viktigaste som fanns, trodde hon.

Mary Poppins hade en favoritförfattare, som hette Astrid Lindgren. Astrids sagor berättade hon gärna för barnen.
Hela dagarna gick hon in med liv och lust i sitt arbete med sina kära ungar. Allt mellan himmel och jord sysslade dom med på hennes förskola där hon arbetade tillsammans med andra fina och duktiga människor.
En del var barnskötare som Mary Poppins själv. Några var förskollärare. Dom jobbade sida vid sida i en härligt varm och trygg miljö tillsammans med många barn.
Oj, vad roligt dom hade. Naturligtvis var det kämpigt ibland, men Mary Poppins klagade sällan.
Hon älskade ju sitt jobb.

Men så började någonting hända. Det kändes lite underligt och ganska kyligt.
Plötsligt började dom som styrde i landet tycka, att sådana som Mary Poppins skulla bytas ut. På vissa ställen i landet behövdes dom inte längre, så dom fick sluta och på andra ställen fick några gå en
förskollärarutbildning.
Nu skulle man ju kunna tro att Mary Poppins var en motvallskärring, som inte trodde på utbildningar, men där tar vi miste.
Samtidigt hade hon under alla sina år träffat människor av olika slag. En del hade ”barnförmåga”, som hon kallade det och en del saknade denna förmåga. Det hon hade upptäckt var att det inte alltid
handlade om själva utbildandet, utan också om människorna och deras ”barnasinne”.

I en tidning, som gavs ut i det område där Mary Poppins bodde, intervjuades en man som vi kan kalla ”politikern” och som bestämde i kommunen. Han hade förstått att om man satsade på fler förskollärare
på förskolan i stället för barnskötare, så skulle kostnaden tyvärr bli större, men det kunde man lösa med lite fler barn. ”Barnen behövde ordentlig träning inför grundskolan”, sa politikern.
Mary Poppins, som var en stolt barnskötare (med många olika utbildningar) kunde inte riktigt förstå hur hennes kära kolleger, pedagogerna, skulle kunna förvandla sig till bläckfiskar. Det hade dom ju alla försökt tidigare i flera år redan.
Sedan skrynklade hon ihop sitt redan skrynkliga ansikte ännu mer och såg mycket fundersam ut:
– Hur tänker dom som bestämmer här i kommunen, undrade hon?
Samtidigt som dom ville byta ut dessa barnskötare så utbildade dom ju många nya.
Ja, ja tänkte hon dom kanske ska bli förskollärare dom också så småningom. Kanske är jag gammalmodig, sa hon för sig själv.

I landet fanns något som kallades för fackförening som barnskötarna tillhörde. Där fanns det en ordförande som liksom bestämde. Hon tyckte visst att Mary Poppins och hennes barnskötarvänner
behövdes. I alla fall till vissa sysslor.
I en Lärartidning intervjuade man denna ordförande. Hon sa att barnskötarna behövdes för att hjälpa till vid matsituationerna och att knyta skosnören.
– HJÄLP, utropade Mary Poppins. Vad gör vi nu? Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta.
Barnen hade ju inga skor med snören längre. Det var inte modernt. Dom hade kardborreband på sina skor nu.

Mary Poppins var helt säker på:

· Det behövs många vuxna människor på en förskola, för att alla barn vill ha trygghet, glädje och bekräftelse.
· Att få utvecklas i lugn och ro. Få leka och fantisera i sin korta barndom, så att ögonen tindrar och kinderna blir rosenröda.
· Att lära sig respektera sig själv och varandra. Att få känna värme och medmänsklighet ifrån kloka vuxna.

Att det finns kloka förskollärare och barnskötare visste hon med säkerhet, för hon kände många, både på sin egen och andra förskolor.
Mary Poppins ryckte lätt på axlarna och sa för sig själv:
– Hur det blir får framtiden utvisa.
Hon fortsatte glatt att gå till sin härliga förskola, åtminstonde så
länge hon kände glädje i sitt hjärta och lust till sitt arbete, tillsammans med alla kära kollegor, barn och föräldrar.

Min inpirationskälla till denna lilla saga är Astrid Lindgren alias Pomperipossa.