Storyn är den här: I andra världskrigets slutskede annekteras Estland av Sovjetunionen sedan det först varit besatt av nazi-Tyskland. Bondflickan Aliide är häftigt förälskad i Hans som aktivt bekämpar de sovjetiska ockupanterna. Hans är redan gift – med Aliides syster Ingel. Aliide vill ha Hans för sig själv och ser – genom att gifta sig med kommunistpampen Martin – till att systern deporteras till arbetslägren.  Utan Martins och den sovjetiska säkerhetstjänstens vetskap gömmer Aliide motståndsmannen Hans under sitt eget tak.
En dag – det är nu efter Murens fall – upptäcker den åldrade Aliide ett bylte ute på gården – en ung, misshandlad flicka. Det visar sig vara den förvisade Ingels dotterdotter Zara som varit sexslav i Väst men nu lyckats rymma från sin grymme ryske hallick.
Hänger ni med?

Själv fick jag läsa boken två gånger utan att vara säker på att jag fattat sammanhanget eller budskapet helt rätt. Om det nu finns ett budskap. I vart fall är ”Utrensning” en roman som ångar av storpolitik, svampkok, äppelsyltning, kön, blod, svek och djupaste mänsklig förnedring.
Här möts två kvinnor som var och en på sitt sätt märkts för livet av ett absurt samhällssystem – sovjetdiktaturen – och när diktaturen rasar och friheten är här, är de två ändå inte fria. Den gamla kvinnan är fången i det bittra förflutna, den yngre i den osmakliga, perverterade verklighet som efterträtt kommunismen.

Sofi Oksanen, av finsk-estnisk börd, har hyllats för sitt rika, intensiva språk, man talar till och med om Nobelpris. Och visst är romanen bitvis lysande. Vissa intryck hugger sig fast: den söta doften av sirapstillverkning i ett estniskt bondkök, ett evigt slammer med grytor och kastruller medan Stalin kollektiviserar landet och Jeltsin makulerar det.
Eller ”folkfienden” Hans alltmer förtvinade hopp i den svarta estniska natten:
– Roosevelt kommer!
– Väst glömmer oss inte!

Oksanen har skrivit en historia om ett litet folk som olyckligtvis hamnat mellan två mäktiga grannar. Man kan bli betänksam över att hon med så lätt hand glider förbi den tyska ockupationen – nästan som en munter vissling – medan den sovjetiska beskrivs som så vedervärdig som den verkligen var: tortyr, angiveri, deportationer österut.

Litet rädd blir jag över det ryssförakt som vilar över boken: ryssar luktar, ryssar är obildade, ryssar är brutala.
Jag vill protestera: Var inte Tjechov och Tjajkovskij också ryssar? Achmatova? Pasternak?
Men jag är inte est. Jag bör kanske hålla käften.