Hon vill ge kvinnor som jobbar inom vården en röst

Vi går omkring i det landskap där Helene Rådbergs första diktsamling skrevs. När hon berättar om hur det gick till låter det nästan som om den skrev sig själv. Hon behövde bara gå omkring här i skogslandskapen i västra utkanten av Gävle och så hoppade orden ner i anteckningsblocket. Men jag tänker inte påstå att det var så det verkligen gick till, det skulle förmodligen ge en felaktig bild.

Helene hade då under lång tid skrivit poesi, först i skrivarcirklar och sedan på kurser på folkhögskolor.
Storförlagen hade redan visat intresse för hennes inskickade manus, de ville läsa mer, men Helene vågade inte ringa upp dem. Kanske var hon för präglad av sin arbetarklassbakgrund i bruksort och småstad för att ta den kontakten, säger hon.
När Helene gick här i skogen hade hon egentligen helt lagt av med skrivandet sedan en tid tillbaka. Men det var alltså här hennes första diktsamling skrevs.
Det var i slutet av nittiotalet och att den skrevs just här och just då kom sig av två till synes helt olika delar av den samhälls-­­­­omvandling som skedde under nittiotalet: nedskärningarna inom den offentliga sektorn och ned­rustningen av försvaret.
Helene var fritidspedagog, och tillhörde därmed en av de yrkesgrupper som drabbades hårdast.
Under de här åren blev barn­grupperna på fritids större än
tidigare, medan personalstyrkan minskades. Helene var visserligen inte en av dem som varslades, men hon hade höga ambitioner med sitt arbete. Och nu gick ingenting längre att genomföra. Hon blev sjuk, utbränd.

Samtidigt avvecklades regementet i Gävle, I 14. De stora skogsområden som tidigare hade varit förbjudna att vistas i blev plötsligt tillgängliga.
Helene blir glad när hon får se att några av de gamla ”förbjudet”-skyltarna hänger kvar. Kanske blev hon sporrad av att plötsligt få tillträde till ny mark, att få gå förbi skyltarna där det står ”Varning: livsfara”.
Nåväl, man får inte vara utbränd hur länge som helst, inte nu och inte på nittiotalet heller. Efter åtta månader ställdes Helene inför valet att komma tillbaka till sitt arbete eller gå. Eftersom hon fortfarande var sjuk hade hon inte mycket att välja på. Hon gick upp på kommunen för att säga upp sig.
När hon kom hem låg ett brev och väntade på henne från förlaget Wahlströms & Widstrand: ”vi ger gärna ut din diktsamling”.

Helene blev poet och lärare på en skrivarlinje. Erfarenheterna från sitt yrkesliv inom kvinnodominerade yrken inom offentlig sektor – som fritidspedagog och innan det som timanställt sjukvårdsbiträde (på nästan alla sorters avdelningar) är i högsta grad närvarande i hennes senaste diktsamling: ”Det gula rummets små terapistycken”. Hon försöker här skriva sig fram till en gemensam röst för hela den stora, men sällan omskrivna, grupp som jobbar ”långt ner i de kommunala hierarkierna”, som hon uttrycker det.
Hon beskriver konkret kropps­-liga erfarenheter (blöjor, tvättlappar och bäckenbyten), politiska erfarenheter, barnramsor och sånger. Sådant som vanligtvis inte hamnar i litteraturen, för att det ses som lågt och obetydligt, men som de flesta kan relatera till.

Helene berättar att hon satt med Lennart Hellsings rim och ramsor och den gamla SOU-utredningen ”Utbildning i Samspel” när hon skrev boken.
Genom boken finns också ett återhållet raseri. För Helene Rådberg är upprörd över sakernas tillstånd. Hon frågar mig uppriktigt: ”Ska det vara så här ojämlikt?”
Hon säger att alla pratar om att vi ska satsa på vård, skola och omsorg, ”men so what om inget händer”.
– Hur kan man bara fortsätta att göra dessa neddragningar, utförsäljningar och försämringar? Man bara fortsätter att lägga allt större ansvar på allt färre axlar, och någonstans måste man ju tänka att det är uträknat så här. Hur skulle annars alla neddragningar fungera?
Så här kommer det att fortsätta tills kvinnorna själva säger stopp, menar Helene.
Kanske gör de det med Rådbergs små terapistycken i rockfickan.