Jag är fullt arbetsför, men får inte belasta mina ben för mycket efter operationer och helprotes i båda knäna. Detta är inget unikt, jag är en av många som har blivit utslitna i arbetet. Jag har jobbat 38 år i äldrevården men kan inte arbeta kvar där nu.Kommunen sa upp mig, inte på grund av sjukdom, men på grund av att det inte fanns något annat arbete, förklarade man. Så här i efterhand kan jag säga att jag känner mig djupt kränkt av arbetsgivaren.
Min fråga är nu: Hur tror ni politiker att man ska kunna klara sig på 680 kronor x 20 dagar, 13 600 kronor i månaden före skatt och andra avdrag, vilket är den högsta ersättning man kan få? Sedan har vi de som tjänar mindre och får ut ännu mindre än jag – hur ska de klara sig? Vi ska betala hyra och andra utgifter liksom mat och kläder, också till barnen. Jag har en make som hjälper till men de som är ensamma? 
Våra ungdomar har det inte lätt de heller.Det är dags nu att börja tänka på vem som ska ha vår röst i valet som stundar i höst. Visserligen känns det som att inget parti arbetar för oss vanliga som går på ”golvet”, men man får se till att rösta på dem som åtminstone inte gör det sämre för oss. Att ersättningarna har blivit sämre kanske beror på att en del har utnyttjat systemet förut. Men det enda jag skulle vilja ha är just ett nytt arbete så att jag inte ligger a-kassan till last. Jag tror att de flesta inget hellre vill än att få ett arbete. 
Vi måste börja engagera oss! De flesta av oss tillhör en facklig organisation och vi allihop är facket. Dessutom utgör vi arbetare stommen i samhället. Ligg inte på soffan längre! Vi måste bli starka och kämpa för våra rättigheter, annars har vi ingenting att komma med till slut. Då får vi snart stå med ”mössan i handen” som så där för 70 år sedan. Vi måste komma ihåg att med rättigheter följer också skyldigheter. Upp till kamp!

 Britt-Marie Samuelsson, arbetslös, Jämjö