Irshad vill förändra islam

– Mitt favorithatmejl av alla jag har fått lyder så här, berättar Irshad Manji: du ljuger så mycket om islam att till och med ditt hår reser sig upp i protest.
Det kan hon, i sin karaktäristiskt spikiga frisyr, bara skratta åt. Hon har också fått ett antal dödshot, men låter sig inte hejdas av dem.
Irshad Manji är en modig, inspirerande talare och har en sällsynt förmåga att ta tag i alla de heta frågor som omger islam på ett rättframt sätt.
I somras gjorde hon ett kort besök i Sverige för en visning av sin dokumentärfilm ”Faith without fear” och jag träffade henne på Filmhuset i Stockholm.

Idén att försöka reformera islam skulle nog skrämma vissa människor, men du får det att verka riskfritt och rent av kul. Vad får du så mycket energi ifrån?
– Om jag inte hade kul tror jag ärligt talat inte att jag kunde göra det här. Jag får min styrka och energi från tacksamhet. Jag och min familj är flyktingar från Uganda. Vi hamnade i Kanada. Och så fort vi landat på kanadensisk mark fick vi genast del av friheter – yttrandefrihet, religionsfrihet – som vi inte hade kämpat för, som vi inte hade spillt en droppe blod för. De var en gåva. Ända sedan jag var liten har jag vetat att det är något mycket speciellt.

Men du måste ha träffat flyktingar som berättat att man inte bara möter saker man är tacksam för när man kommer till Väst?
– Ja, och ibland har jag upplevt det själv. När det första Irakkriget pågick var jag talskrivare för socialdemokraternas partiledare. Under den tiden blev jag utkastad från en federal regeringsbyggnad bara för att jag var muslim. Men här kommer min poäng. Jag lät aldrig sådana – uppriktigt sagt sällsynta – tillfällen när jag blev diskriminerad underminera den större glädje och tacksamhet jag känner för att jag hamnat i ett relativt fritt samhälle. Och det är just för att jag har dessa friheter som jag sedan kunde gå till tidningarna, berätta vad som hänt för dem, så att den skyldige kunde ställas till ansvar och jag fick upprättelse. Det kan bara hända i ett fritt samhälle där individen räknas. Våra motgångar, vilka motgångar det än handlar om, ska inte hindra oss från att ställa högre krav på alla människor. Högre krav på mig själv, som tänkande muslim, och högre krav på den där icke-muslimske mannen i uniform, som reducerade mig till potentiell terrorist. Det finns alltid ett tillfälle att kämpa för att saker ska bli bättre. Och hur tänker du kämpa? Ska du kämpa med ilska enbart, eller ska du börja med ilska och sedan kämpa med glädje?

I sin bok ”Det muslimska problemet” berättar Manji om sin uppväxt och förklarar varför islam måste genomgå en grundlig modernisering.
Boken kom 2004 och har getts ut i ett trettiotal länder, bland dem Pakistan, Indien, Libanon och Indonesien (världens folkrikaste muslimska land), men Manji nöjer sig inte med det. För de läsare som bor där boken inte kan ges ut har hon lagt upp sex översättningar som kan laddas ner gratis från irshadmanji.com. Versionerna på arabiska, persiska och urdu har tillsammans laddats ner en miljon gånger.
Det, och de uppskattande läsarkommentarer hon får från Libyen, Indien, Egypten och många andra länder, visar att hon inte är ensam om att önska sig en reformation av islam. Manji vill göra sitt bästa för att bygga ett nätverk av reformistiska muslimer över hela världen.

Vad är det egentligen för skillnad på dig och en ateist? Om du lyckas med det du vill göra kommer du att beröva religionen så mycket makt att ingenting återstår – se bara hur lite som återstår av kristendomen efter ett par hundra år av fritt, självständigt tänkande.
– Nej, det är precis tvärtom! När jag blev utkastad ur min madrasa i British Colum-bia frågade jag mig själv om jag skulle överge religionen eller ge den en chans till. Och jag bestämde mig för att studera islam på egen hand, något som kom att ta tjugo år. Och jag hittade så många positiva saker med islam som jag aldrig hade fått lära mig på den muslimska skolan. Det jag insåg var att friheten att tänka själv inte förstörde min tro utan faktiskt räddade min tro på islam, därför att den lät mig upptäcka dimensioner hos religionen som hade undanhållits mig på madrasan. Och jag har upptäckt att det här inte bara är min historia – det finns så många unga muslimer som ännu inte känner att de kan tala öppet om sina erfarenheter.

Det finns ju två parter i konflikten mellan islam och Väst. Du pratar mycket om vilka krav du ställer på andra muslimer, men vilka krav vill du ställa på det sekulära samhället?
– Jag tycker att jag har varit väldigt tydlig med att jag också förväntar mig mer av icke-muslimer. Jag förväntar mig att icke-muslimerna ska komma över sin rädsla för att ställa frågor högt. Det är inte bara en rättighet, i ett öppet samhälle är det allas ansvar att utnyttja sin frihet. Det är just när vi inte utnyttjar vår frihet som frihetens verkliga fiender, högerextremisterna å ena sidan och fundamentalisterna å den andra, dyker ner och tar över det här området.
– Det handlar om vårt sekulära samhälles framtid, och till dem som tror att sekularism är lika med ateism skulle jag vilja säga: inte alls. Jag tror på gud, vare sig ni gillar det eller inte, och ändå är jag en sekulär muslim. Vad innebär det? Det betyder att jag tror på ett samhälle där alla är fria att utöva sin tro, personligt, starkt och djupt, men att ingen har rätten att köra ner sin bestämda tolkning av religionen i halsen på alla andra, inklusive dem som hör till hans egen grupp.

Det måste finnas någonting med fundamentalistisk islam som tilltalar folk, även ungdomar som växer upp i Väst, annars skulle de här åsikterna inte ha så stort inflytande.
– Alla sorters fundamentalism är väldigt tilltalande i en kaotisk tid. I en sådan tid, när folk är förvirrade är det väldigt lätt att gå till de förkalkade svaren, de absoluta svaren, svaret att det här är vad du är och det är allt du är.

Men den sortens absoluta svar förminskar väl människor i stället för att utveckla deras bästa sidor?
– Folk som är osäkra på sin identitet känner inte att det gör dem mindre. Tvärtom. De tycker att det gör dem större än vad de var förut, för nu är de del av något större än sig själva. Salafisterna, det vill säga de saudi-inspirerade muslimerna, har en briljant taktik. De öppnar dörren och säger till frustrerade unga muslimska män: ställ vilka frågor ni vill, här kan ni känna er säkra. Och sedan, när de har de här grabbarna i sitt grepp, kan de försiktigt stänga dörrarna och börja indoktrinera dem om vad de är, vad de ska tro och var de hör hemma. Och de får det att låta så romantiskt: vi står inför ett historiskt slag mellan gott och ont. Vilken frustrerad ung man skulle inte falla för det? Men frustrationen, det måste jag understryka, kommer inte bara från den yttre världens rasism, den kommer också från den inskränkta bymentaliteten inom den muslimska gemenskapen!
– Men håll ut tillsammans med mig i fem eller tio år till, så hoppas jag att jag kan visa att det var rätt att vara så optimistisk som jag är. Jag har fler idéer, och ett par strategier som jag tänker dra igång för att sätta fart på den muslimska reformationen i verkligt stor skala.

Fotnot: Madrasa är islamisk skola, ursprungligen för teologisk undervisning. De första skolorna byggdes i Bagdad på 1000-talet. De hade sin storhetstid under medeltiden. I nutida arab-iska används ordet även om skola i allmänhet.
Källa: NE