Fredrik Reinfeldt höjer inga löner
Det här är kommunalarnas år, i alla fall i politiken. Aldrig hör man så många lovsånger till det jobb som utförs i kommuner och landsting som under ett valår, och snart sagt varje politiker verkar vilja ta upp börsen och personligen bidra till bättre villkor i vård, skola och omsorg.
Illustration av Magnus Bard.
I valrörelsen 2002 skrev KA om hur statsminister Göran Persson (S) träffade kommunalare och lovade att höja vårdlöner. Och i år är det moderata statsminister Reinfeldts tur att träffa ”välfärdens medarbetare”, ”lyssna på deras berättelser” – och lova att fixa höjda löner. I den debattartikel där detta förs fram visar det sig dock att det inte handlar om någon statlig extra utbetalning i den kommande lönerörelsen. Snarare tvärtom, eftersom finansminister Borg (M) i en annan debattartikel lovar hårdare budgettag och regler, samtidigt som budgetutrymmet för välfärd minskats med de cirka 90 miljarder som hittills gått till skattesänkningar (där den rikaste tiondelen fått hälften).
Det finns alltså mindre pengar i Borgs plånbok till kommuner och landsting i dag än 2006. De borgerliga räknar med 60 000 färre anställda inom skola och sjukvård 2011 jämfört med 2008.
Vad är det då Fredrik Reinfeldt lovar? Egentligen ingenting:
Det handlar om fortsatta skattesänkningar, ännu mer privat välfärd som ska ge kommunalarna fler arbetsgiv-are att välja på, och fortsatt lokal och individuell lönesättning. Simsalabim, det var receptet, men lönen sätts fortfarande inte av Reinfeldt, utan i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.
I årets avtalsrörelse har dessa arbetsgivare krävt ett avtal utan en krona i garanterat lyft. Privat drivna välfärdsföretag betalar inte kommunalarna högre löner än offentliga, snarare tvärtom, och individuell lönesättning har ännu inte gett kommunalarna som genomsnitt högre löner eftersom det sällan skjuts till en krona utöver de ramar som förhandlats fram centralt. Det minskar trovärdigheten för systemet. Arbetsgivarna lokalt verkar inte tillräckligt intresserade av sin egen modell och många kommunalare tycker att den tillämpas orättvist. Den ofrivilliga deltiden som sänker så många kvinnolöner nämner Reinfeldt inte alls.
Inte ens akademikernas och tjänstemännens fack verkar hysa någon tilltro till den modell som statsministern för fram som lönehöjande, utan skriver i ett debattinlägg att lokal lönesättning inte fungerar och kräver garanterade centrala ökningar.
Statsministerns besök i verkligheten, är hedervärt. Men hans löfte att fixa höjda löner och mer inflytande för personalen i vård skola och omsorg är en bluff.
