”Andreas är bara lite annorlunda”

Tidigare gjorde Sofie slut med sina pojkvänner efter några månader för att de var tråkiga. Men tillsammans med Andreas Larsson händer det hela tiden nya saker.
– Han är rolig och impulsiv. Men jag tar ett stort ansvar för att det vardagliga livet ska fungera, säger Sofie.
De bor i Nyköpings ytterkant i en ljus fyrarummare på bottenvåningen i ett litet flerfamiljshus. Här har de bott sedan i somras.

Sofie utbildar sig till undersköterska. Under hösten reste hon flera timmar varje dag fram och tillbaka mellan Nyköping och Danderyd norr om Stockholm. Hon gjorde sin praktik på en psykiatrisk akutmottagning. Och det är i psykiatrin eller i kriminalvården hon helst vill arbeta.
Men hur orkar hon? Två barn och stort ansvar för hushållsarbetet eftersom Andreas inte kan koncentrera sig.  I vardagsrummet tronar dessutom James, en grön leguan, i sitt herbarium och fiskar i ett stort akvarium.
– Bara korta stunder har jag känt att jag inte orkar. Då skriker jag av mig och gråter lite. Sedan tar jag nya tag och kör på. Jag kan inte ge upp, då går det åt skogen hemma, säger Sofie och skrattar gott.
När hon känner att hon behöver lugn går hon ut på balkongen och röker, minst ett paket varje dag.
– Min stund för återhämtning är fyra minuter med en cigarett på balkongen.  Jag får något att göra med händerna, jag andas rätt, rakt ner i magen på ett sätt jag inte hinner annars, förklarar hon.
Men du får ju en massa skit ner i lungorna. Tänker du inte på det?
– Jo, men också en massa syre, hoppas jag.
Andreas fyller i med att rökningen är hälsa för Sofie eftersom hon då får sina egna stunder.

När Sofie träffade Andreas på ett fik i Nyköping första gången var hennes dotter Minetta bara ett halvår. Hon såg inte den skäggiga, smutsiga Andreas utan den varma och humoristiska som fanns under.
– Minetta gjorde den stora skillnaden på mitt liv. Tack vare hennes oförstörda klara blick blev också Sofie intresserad, säger Andreas.
Det var Sofie som uppmanade Andreas att låta utreda om han hade någon psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Andreas fick för fyra år sedan diagnoserna ADHD, dystymi, dyslexi och ”en släng av Asperger”.
– Under många år gick jag på droger. Jag tog det jag kom över, säger han. Det handlade om självmedicinering.
Sofie tycker inte det är något att skämmas för. Andreas är bara lite annorlunda.
Tillsammans med Sofie har Andreas bestämt sig för att inte medicinera.
– Det var lugnare när han tog sina mediciner. Då behövde han inte ha tv, radio, grammofon igång samtidigt och inte trumma med fingrarna på bordet så fort han sitter ner, säger Sofie.
– Men utan mediciner är han roligare och en ännu bättre pappa. Han får fara runt. Då händer det saker, säger Sofie och Andreas nickar instämmande.
Sofie tar ett stort ansvar för att vardagen ska fungera. Hon städar, tvättar, lagar mat, organiserar hämtningar och lämningar av barnen. Sätter upp lappar på hyllkanterna i köket och uppmaningar på ytterdörren som ”glöm inte busskort, matlåda, plånbok”.
Sofie vill ha ordning och reda, Andreas tycker kaos är skönt. För en utomstående som tittar in i deras hem är intrycket att det är Sofie som bestämmer.
– Andreas hugger i när jag talar om vad han ska göra. ”Dammsug där, torka där”. En uppgift har han, att ta hand om soporna. De står och stinker ibland men jag bär inte ut dem, säger hon bestämt.

Vad är du mest orolig för?
– Jag är allra mest orolig för att Andreas inte ska få jobb som han trivs med. För han måste göra något. Han har förlorat jobb igen och igen för att han inte funkar med alla människor.
Andreas berättar att han har två jobb på deltid, sammanlagt 40 procent. Ett är på rock- och popskolan, musik är Andreas passion och han har ett eget band. Det andra jobbet är på en fritidsgård. Men han behöver heltid för att få ekonomin att gå runt.
– Jag tycker mycket om att arbeta med barn och ungdomar. Om jag kan planera mitt arbete exakt på det sätt som jag själv vill går det bra. Annars måste jag ha hjälp med att planera och passa tiderna, säger Andreas.
Sofie tycker att omgivningens snedvridna syn på ADHD är ett stort problem. En uppfattning är att föräldrarna vill att barnen får en diagnos för att de inte själva orkar ta hand om dem. En annan är att vuxna med ADHD bara är ute efter legala droger.
– Att just amfetamin funkar på ADHD-patienter har de inte själva hittat på, betonar Sofie.
Hon pekar också på stora brister i den vanliga vården.
– Personalen verkar tro att har man en psykiatrisk diagnos så beror alla kroppsliga krämpor på den.
Andreas har fått värk i musklerna så att han knappt kan gå. Men en läkare på deras vårdcentral vägrade sjukskriva honom. Hon uppmanade honom att gå hem och ta sin ADHD-medicin. De bytte vårdcentral.

Sofie och Andreas uppskattar emellertid den neuropsykiatriska vården i Nyköping. Något positivt har hänt för människor med funktionshinder, anser de.
De är båda engagerade i intresseföreningen Attention och leder ungdomsgruppen. Sofies mamma startade lokalföreningen i Nyköping.
 – Mitt engagemang började med mina småsyskon. De är tvillingar och har ADHD. Andreas berättar om sina erfarenheter. Det betyder mycket för dem som är annorlunda, säger Sofie.