Hallå där: Leif Holmkvist!

Vilket avslöjande minns du?
– 1988 fick jag och reportern Janne Sundling tips om att en anställd inom Kommunals a-kassa hade förskingrat pengar. Då ville förbundsledningen och chefredaktören lägga locket på.
Vad gjorde du då?
– Jag gick till a-pressens redaktion. Jag sa att de var fria att använda materialet som de ville, om det inte skulle stå något i Kommunalarbetaren om a-kasseskandalen veckan därpå.
Vad hände sedan?
– När jag talade om vad jag gjort för chefredaktören fick vi skriva om det .
Något mer som var känsligt?
– Det fanns några historier som vi inte fick berätta. En handlade om en utredningschef på Kommunal som hade utgett sig för att ha bättre meriter än han hade. Det blev stopp. Kollegan Metallarbetaren råkade sedan avslöja den historien.
Så det var inte så högt i tak?
– Det var ganska toppstyrt på den tiden inom fackförbundspressen, även om chefredaktörerna var ansvariga utgivare. De ålade sig en slags självcensur och drev inte fram tillräckligt tuffa journalistiska undersökningar. Udden var riktad mot arbetsgivarna, inte att granska samhället omkring och den egna verksamheten.
Hur tror du att det är idag?
– Förbundspressen har nog förändrats till det bättre, det har blivit lättare att publicera och en mer professionell journalistik, även om det finns en bit kvar att gå.