100 års grävande — från gaskrig till lönestrid

Undersökande journalistik som den ser ut idag fanns inte tillstymmelse av i början av 1900-talet, men väl ansatser till det.

”Snikenheten regerar. Det ”förarskydd” som finns är inte skydd alls.” Så skrev Kommunalarbetaren år i nr 2/1916 och avslöjade den dåliga arbetsmiljön för spårvagnspersonalen i Stockholm. ”I Sveriges huvudstad påträffas spårvagnar som man helst vill göra en lång omväg kring bara för att slippa se eländet. Tjänstgöringstiden är längre än annan spårväg i landet.”
”Strävan efter profit gör att den tjänstgörande konduktören under färden vistas på ett smalt fotsteg på vagnens sida, inte i mittgången, med så gott som hela kroppen hängande utanför vagnen, med risk att falla av eller slå sig mot åkdon,” skrev redaktören och läxade upp både bolaget och yrkesinspektionen.

I nr 6/1973 kunde Kommunalarbetaren publicera bilder  inifrån elverket i Hässelby, utanför Stockholm där arbetsmiljön var usel.
 
Även 1939 har Kommunalarbetaren i nr 5 med ett synnerligen unikt avslöjande om försvarets hemliga plan för att skydda medborgarna mot flyganfall och gas. Kommunalarna var i högsta grad involverade. Tidningen har fått reda på att saneringen ska skötas av renhållningsverket. Personalen ska med särskild uniform av tjockt gummi, stövlar och handskar, gasmask med mera rycka ut för att på kemisk väg sanera efter ett gasanfall.
För att medlemmarna inte ska bli skräckslagna finner tidningen det bäst att upplysa dem om att gasanfallet inte är så farligt, ”om de blott lära sig skyddsåtgärder.” Samtidigt påpekar redaktören att senapsgas är oerhört giftig och ödeläggande. Efter utförd sanering måste saneringsmannaskapet avgasas.
Tidningen avslöjar också att gatukontoret har en speciell avdelning som ska hjälpa människor som blivit instängda efter bombanfall. Däremot har Kommunals medlemmar inget skydd själva och borde få bombskyddsrum, tycker skribenten.

Annars är det som att leta efter en nål i en höstack för att finna avslöjanden. Inte förrän på 70-talet börjar de dyka upp.
”Vi känner oss som grottmänniskor”. Så är titeln på ett reportage i nr 6/1973 om arbetsmiljön vid elverkets kraftvärmeverk i Hässelby. Tryckt information om elverket får man vid ingången, förklarar reportern, men det står inte hur de som jobbar har det. Så han går in och avslöjar hur det är: Buller på 90-95 decibel, inget solljus och 60-70 grader varmt på panntopparna. Dålig belysning och hudirriterade ämnen. Pumpar i en tunnel 35 meter under markytan repareras i det bakteriefyllda vattnet. Händer en olycka finns inga larmanordningar. Allt beskrivs med detaljerade bilder.

På 1980-talet har allt fler journalister anställts och avslöjandena kommer tätare. Här är några exempel:
– I nr 28/1981 visar Kommunalarbetaren att 12 städbolag i Uppsala antingen saknar försäkringar för sina anställda, inte betalar arbetsgivaravgifter, har skatteskulder eller saknar kollektivavtal. Dessa bolag anlitas av kommunen, som slutade att anlita dem efter artikeln.
– I nr 30/1985 kunde tidningen med statistik bevisa att alla kvinnodominerade yrken hade lägre löner än alla mansdominerade yrken. Till och med kokerskor/husmor hade lägre lön än en outbildad parkarbetare fastän de hade ekonomi- och personalansvar. Sådan detaljerad statistik började Kommunal med först 1993.
– Strax före mordet på Olof Palme 1986 avslöjar tidningen  i nr 2 makthavarna bakom statsministern. Ett 30-tal män som brukar samlas på Harpsund.
De har topposter inom förvaltning, media och delar av näringslivet, såsom Prippschefen Bill Fransson, AMS-chefen Allan Larsson, och Harry Schein, VD för investeringsbanken. Enda kvinnan är Ann-Marie Lindgren, sakkunnig i statsrådsberedningen.

Artikeln ”Löneministern ljög i riksdagen om hemliga ingrepp i avtalet” tog hus i helvete. Kommunalarbetaren avslöjar i nr 26/ 1986 att det varit täta kontakter mellan regering och arbetsgivare.
Finansministern Kjell-Olof Feldt hade hoppat in och sagt nej till medlarnas bud och stulit showen från landstingsförbundets förhandlare. Löneministern Bengt K.Å. Johansson påstod att det inte förekom några ingrepp i lönerörelsen och krävde ursäkt.
Tidningen bad inte om ursäkt utan vidhöll att citaten var korrekta.
I nr 16/1991 avslöjar Kommunalarbetaren att personalen inte får vara med i facket på ett privat behandlingshem i Huddinge. De anställda fick kämpa själva för att få normala arbetstider och ob- och övertidsersättning som ägaren lovat.
När en av de anställda ändå gick med i facket kunde Kom-munal ingripa. Ägaren bönade och bad Kommunalarbetaren att inte skriva mer och hotade med att ta livet av sig. Detta hörsammade reportrarna. De ville inte ha någons död på sitt samvete.

2008 vann KA:s Bengt Bergsmark Fackförbundspressens journalistpris för artiklar om arbetsvärdering i nummer 18/2009. 

Ännu fler avslöjanden blev det under 90-talet. Gamla däck, krånglande bromsar och trasig apparatur. Slitna ambulanser sätter liv på spel, skrev tidningen nr 5/1995. Landstinget i Stockholm hade lagt ut ambulansverksamheten till det privatägda Samariten. Piskade av låga anbud började flera företag att tumma på bestämmelser om arbetstider och underhåll av bilarna.
Samma år i nr 7 avslöjar tidningen privatvårdens värstingar, om privatläkare som kvitterat ut miljonvinster från landstinget.
1994 i nr 20 hade tidningen en artikel om hur en ombudsman på förbundskontoret träffat ett avtal som gav anställda på ett privat sjukhem högst 60 procents lön i stället för full lön vid utbildning. Därmed bröt ombudsmannen mot AMS regler.
Till sist ingrep länsarbetsnämnden och räddade de anställdas inkomst. På en konferens några år senare sa ombudsmannen i fråga att där är reportern som försökte sparka mig.

En artikelserie nr 7, 9, 11 och 17 från 1998 visar att det inte var välfärdskostnader och löneökningar som knäckt statens ekonomiska finanser utan en skattereform, bankstöd och kostnader för arbetslösheten. Statens ekonomiska underskott motsvarades av växande privata förmögenheter. Den serien fick pris: Grävande journalisters Guldspade.
Tidningen har fortsatt med avslöjanden under 2000-talet. Och fått ytterligare priser för allt ifrån kartläggning av privata aktörer till att avslöja att arbetsvärderingar, gjorda av kommunerna och JämO, inte inneburit några lönelyft för kommunalarna.