Inledningsscenen med Igor Stravinskijs Våroffer imponerar. Med förväntan ser jag fram emot Igors möte med Coco Chanel. Men det här är ingen film som suger tag i en. Vore det inte för Coco Chanels modestil, scenografierna i hennes hem och Mouglalis, perfekt i rollen som Coco Chanel, skulle jag rest mig och gått.

Igors bleka hustru, utsatt och fast i sin sjuksäng får det att glimma till ibland. Ändå, hur kan man göra en så tråkig film utifrån två så intressanta person­lig­heter?