I Jan Blomgrens ”Moskva tror inte på tårar” återberättas en episod som i sin absurditet når den legendariske journalisten Jolos höjder. Det är hösten 1993 vid Moskvafloden, Ryssland står nära inbördeskrig och dess dåvarande president Jeltsin beslutar bomba sitt revolterande parlament.
Medan tanksen dånande spyr ut granater och människor dör inne i riksdagshuset, hör den vakne och ryskkunnige Blomgren ett par kvinnliga åskådare helt avslappnat diskutera problemet med att få tag på hantverkare i huvudstaden.
– De skulle måla om mitt kök i dag. Nu hinner de väl inte.

Händelsen är säkert alldeles sann, det vet alla som bott i Ryssland länge. Jämsides med den varma generositet och humanism som utmärker den ryska folkkaraktären lever också en häpnadsväckande tanklöshet och brist på  konsekvent samhällssyn.
Kanske är det därför ryssarna så lätt hamnar i händerna på skrupelfria politiker.

Enskilda hjältar som vågar trotsa makten finns; en Sacharov under sovjettiden, en Politkovskaja under Putinregimen, men det är märkligt hur ensamma dessa ropandes röster är bland det stora folk som en gång kastade sig under stridsvagnar för att krossa Hitler.
Blomgren, under många år Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva, har skrivit en utmärkt liten bok om Ryssland. Han  skärskådar det neo-byzantiska styrelsesättet i landet, men kritiserar också vår egen utrikesfurste Carl Bildts märkliga manövrer under Georgienkriget sommaren 2008.

Man får i Blomgrens bok bortse från en del kallakrigs-klyschor som kanske måste ingå i den stora moderattidningens världsbild. Så är det exempelvis inte sant att ryssar ”hatade och fruktade” säkerhetstjänsten KGB. Enskilda ryssar  berördes knappast av den, åtminstone inte om man jämför med östtyska ”Stasi”, och kände man något så var det väl på sin höjd trött avsmak. Litet skuld kanske, om ens farfar hade varit  lägerbödel. Men fruktan? Snarast var KGB något som kunde ge stoff till politiska anekdoter hemma vid köket.

Hur som helst så hyser Svenskans man varm kärlek till Ryssland och ryssarna, och letar sig hellre ut till bondbyarna än till Kreml. Vilket inte hindrar att han verkar mycket insatt i det politiska och ekonomiska maktspelet där i första hand egenintresset, inte nationens, råder. Så antas  premiärminister Putin vara en av världens rikaste män.
Detta elitens Moskva  tror definitivt  inte på tårar, vilket ledarskapet demonstrerade när ubåten ”Kursk” för några år sedan gick till botten med man och allt, eller Dubrovkateatern i Moskva ockuperades av terrorister under pågående föreställning.
Sådana gånger reagerar Kreml inte med makt, utan med vanmakt. Eller än värre: Förakt. Förakt för sitt eget folk.

Det är ett både utfattigt och superrikt land, Ryssland.
Nå, litet av landets gas- och oljemiljarder spiller också över på Kremls undersåtar, konstaterar Blomgren. Löner och pensioner betalas numera ut i tid.
Något som kan kallas medelklass växer och köper upp sig. Ser usla såpoperor på plasma-TV,  bygger garage till sin nya bil eller motorcykel.  Känner stolthet och patriotism. Och antagligen tomhet.
Man skulle  vilja veta något om hur den ryska arbetarklassen lever och tänker, även om detta ämne inte är så  hett efterfrågat bland just Svenska Dagbladets läsare.