”Det är så fint med drömmar”

Anna Jörgensdotter har skrivit en kollektivroman med ett tydligt kvinnoperspektiv.
I fokus står de tre systrarna Emilia, Sofia och Karin med bröderna Edwin och Otto.
Det handlar om längtan och  drömmar. Och om rätten till drömmar och kvinnors brist på valmöjligheter.
Det handlar om mod. Ibland handlar modet om att ha en dröm.
Det finns en sekvens i boken där Otto talar med systern Emilia om sina drömmar att gå till sjöss. Emilia tänker att hon också vill bli sjöman, men att hon vill se världen är inget hon kan uttala högt. Det är fint att ha drömmar, dristar sig i alla fall Emilia till att säga. Otto svarar att drömmar som det inte blir något med ger han inte mycket för.

När jag träffar Anna Jörgensdotter berättar jag att den där sekvensen har fastnat. Hon säger precis som Emilia:
– Jag tycker att det är så fint med drömmar. Och att de i vissa fall får vara gränslösa. Drömmar och fantasi kan göra så mycket för människan. Det är på något sätt hoppfullheten i den här berättelsen; att många av dem har levande drömmar.
Vägen in till berättelsen om Bergets döttrar var att Anna Jörgensdotter började läsa i sin mans otaliga böcker om historia och andra världskriget. Samtidigt som hon i samband med återflytten till sin barndoms trakter i Sandviken blev klar över att hon var uppvuxen i en brist på kvinnliga berättelser.
– Järnverket har ju dominerat i bygden och farfar har berättat mycket om det livet, men jag har fått väldigt lite berättat för mig
om hur kvinnorna i Sandviken har haft det. När jag sen läste om hur de hade det är det lätt att först bli chockad. Men det är så mycket som finns kvar, det var bara mindre fördolt då.

Romanen har ett stort persongalleri och många huvudpersoner. Anna Jörgensdotter började med att skriva karaktärsbeskrivningar över alla personer som skulle vara med. Då såg hon också vad som skulle hände dem och vilka de skulle träffa.
– Medan jag skriver är det väldigt omedvetet och först efteråt har jag förstått vad jag varit intresserad av. Som att alla människor sitter fast i en fälla eller fåra. Att de inte får omgivningens tilllåtelse att ta sig utanför den och vad det gör med en människa.
På frågan vem eller vad som är huvudperson i romanen, svarar Anna spontant Emilia. Sen säger hon att det inte riktigt stämmer, men att det känns så. Emilia är den som hon har haft svårast att komma nära, samtidigt som hon är den som är mest lik Anna Jörgensdotter själv.
– Därför har det känts som det har stått mycket på spel när jag skrivit om henne. Jag har nästan varit nervös över vad hon ska se, det har varit lite otäckt. Det har känts som att hennes val är mina val, fast på en annan nivå.

Hon berättar att det varit viktigt att ingen av karaktärerna ska kännas förpackad.
De ska alla kunna undslippa och bli något annat än vad de är.
Men kraven och traditionerna och den enkla vägen är starka poler när man ska välja väg i liv-et. Som för den glada och trallande systern Karin, som inte kan stå emot den hon blir genom fästmannen Max översvallande och påstridiga kärlek.
Eller Sofia. Som vill fara som ett jehu i slalombacken på samma villkor som männen. Som vill ha sina samtal med den lite egna Milton. Men som sen möter en man som är just det där som alla vill ha och att det blir en bild av verkligheten som inte går att stå emot.
Då får känslorna ge vika.
Det handlar om familjen både som trygghet och som boja.
– Jag tror att det är vanligt att man längtar efter den där bilden av en familj där man blir omhändertagen, där man blir sedd, där man blir trygg. Sen blir det så hemskt när verkligheten inte blir så. Att inte den platsen finns. Man låser sig så lätt vid familjen som idealbild att man inte ser de alternativ som finns. Alternativ som kan vara bättre. Det är en sak som förändrats alldeles för lite genom åren.

Anna Jörgensdotter är uppvuxen i de trakter hon beskriver och sedan sex år bor hon där igen. Nu med man och barn, i en familj.
Det är ett bra klimat att skapa i. Minnena får i gång skapandet, säger hon. Det känslomässiga motståndet får i gång skapandet.
Men för att överhuvudtaget komma i gång och skriva var det nödvändigt att flytta därifrån.
– Att jag flyttade var livsviktigt. Det var när jag flyttat som jag vågade skriva på riktigt. Jag skulle aldrig ha vågat skicka in till något förlag om jag bott kvar. Det är en insikt, jag vet att det år så. I Sandviken mörkade jag att jag skrev, jag ville passa in. Det kanske hade fungerat jättebra om jag vågat stå för det, men jag gjorde inte det.