Bra, bättre, bästisar

­­Det hela tar sin början ­vår­en 1973 i ­Folk­ets­ park i Malmö. På scenen: vita paljetter och platåklackar. ”Ring Ring, bara du slog en signal.” Långt bak står två pappor med varsina döttrar. De har aldrig träffat varann, men de två ­sex­­åriga tjejerna börjar prata.

Augusti 1973, upprop i Nydala­skolan. Lotta och Lotta känner genast igen varandra. Det är ju hon. Från  konserten!
Lotta Friberg brukar vara Frida och Lotta Magnusson Agneta när de sjunger ABBA-låtar framför spegeln som så många andra ­tjej­er de här åren.
Ända fram till gymnasiet går Lottorna i samma klass, men sen splittras de. Ses inte, hörs inte.

Så kommer det sig att Lotta F slår upp Sydsvenskan en dag 1987, hon är mammaledig med sin flicka Kim. I tidningen är en bild på barndomsvännen Lotta! Hon har också precis blivit mamma.
– Då ringde jag till hennes föräldrar, jag kom ihåg Lottas gamla telefonnummer.

Lotta fick numret till Lotta M och de träffades.
– Då blev det ju rätt så mycket. Vi gick på  plask-och-lek med barnen, vi gick på öppna ­för­skol­an. Och så presenterade vi våra män för varandra. Det klickade mellan dem första gången. Det hade man ju inte trott. Det var kärlek vid första ögonblicket. Det kan man väl säga?
Lotta Friberg nickar och ­skratt­ar.
Det blir mycket skratt den här eftermiddagen när vi sitter och pratar om Liselotts vänskap med Liselott på den gemensamma arbets­platsen, Gripens förskola i Kirseberg i Malmö. Litegrann känns det som att lyssna på två tvillingar när berättelsen om vänskapen tonar fram. Lotta ett faller Lotta två i talet, tar över historien, Lotta två påminner om en detalj, Lotta ett återtar ­berätt­elsen, Lotta två kommer med poängen. Lotta ett och Lotta två enas i ett brett garv. Allt på utbredd malmöitiska.
Hur hamnade de då här? På samma arbetsplats?
– Jag var kommunal dagmamma i Malmö, berättar Lotta Friberg. Sen när jag flyttade utanför kommunen till Hjärup fick jag inte vara kvar. Då behövde de mig här. Lotta föreslog mig och jag fick jobbet.

Det här var 1994 och sen dess har de alltså förutom närmaste vänner också varit kolleger. På senare år också på samma avdelning på förskolan, som ligger i bottenvåningen i ett hyres­hus.
Hur har vänskapen påverkats av att ni blev kolleger?
– Det var det jag var lite rädd för. Man har ju alltid konflikter med sina arbetskamrater. Det kan vara att man har för långa raster, att man inte städar undan. Jag är ganska pedant av mig. Så jag vill att det ska vara snyggt överallt. Som tur är är Liselott precis ­lika­dan, vi springer och städar.
Men du var ­lite skraj?
– Ja, det var jag faktiskt att det skulle kunna förstöra en jättefin vänskap som vi hade. Men vi är professionella. Det är väldigt lite privatprat på arbetstid. På arbets­tid är det här våra barn som vi jobbar med, och där jobbar vi väldigt lika.
Lotta Magnusson har lyssnat och nickar instämmande. Berätt­ar att de privat helst umgås tillsammans alla fyra, alltså både Lottorna och makarna Uffe och Leif. Och då får det gärna ske spontant som den där långhelgen de sågs och fikade.
– Sa jag: vad ska ni göra i ­morgon. Vi har inget planerat. Ska vi inte spela minigolf? Jo, det var en bra idé, men var då? Då var det nån som sa de har en ­skitbra minigolfbana på Öland. Ja, men då sticker vi imorgon. Så packa vi ihop jättesnabbt, då hade vi barna med oss också ju. Vi kom inte så långt. Vi kom till Halens camping i Olofström.

Men också med en vän som alltid finns där har livet förstås sina dalar, en del djupare än andra. Det blir allvarligt runt ­fika­bordet när Lotta Friberg ­berätt­ar om hur hennes man ­råk­a­de ut för en trafikolycka för fyra år sedan.
– Låg på intensiven i två veckor. Det är benen, hjärtat lite och händerna som inte fungerar. Men det är bara kroppen, ­huvud­et är som det ska. Egentligen kan han inte arbeta, men får inte vara sjukskriven mer, det är ju nya regler.
Hur fungerade vänskapen då?
– Då hade jag både Lotta och hennes man som stöttade hela tiden. De kom till sjukhuset. Jag visste inte om han skulle leva ­ell­er dö. Så då fanns de ju där. Hela tiden ringde de och koll­ade hur det var med oss.

Lottas och Lottas vänskap stannar inte vid dem själva. Barnen umgås, barnbarnen, ja till och med deras föräldrar tycker om att träffas. Och även om de gillar spontaniteter krävs det mycket planering för att få de gemensamma midsommarfesterna och kräftskivorna att klaffa. Eller som när det ska till barn.
– Våra andra barn är födda 1992, det ena i juni, det andra i juli. Det var ju lite planerat, vi skulle vara mammalediga, ­berätt­ar Lotta Friberg.
– Våra män visste om det också! Vi ville inte lura dem, fyller Lotta M i.
– Vi hade egentligen tänkt vänta ett år, men vi pratade ihop oss… Och så gjorde vi det!