Tommy möter döden varje dag

Arbetsdagen börjar lite före sju på morgonen. Tommy startar datorn och kollar in vilka remisser som har kommit. Han lyfter över patienter från sjukhussängar till bårar inne i det åttagradiga kylrummet. Fyra har dött sedan igår.
Normalt arbetar två obduktionstekniker här på Sunderbyns sjukhus i Norrbotten, men nu har Tommys kollega Anders Ackelid semester. Så Tommy är själv.
– Vi har valt att köra utan vikarie, ska man lära upp någon tar det sån tid.
Nu är klockan snart åtta och det är dags för dagens obduktion. I omklädningsrummet byter Tommy om till förkläde, munskydd och dubbla handskar. Munskyddet är till för att skydda mot Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, som kan smitta via bendammet som uppkommer när man sågar i kraniet. De dubbla handskarna kan hjälpa om man råkar skada sig.
– Det har hänt att jag skurit mig. Förra veckan hade vi en patient med aktiv hepatit C. Då kan man ju hålla sig för skratt. Skär man sig då…
Vi går in i obduktionssalen.
På det rostfria höj- och sänkbara bordet ligger en äldre avliden patient som har varit död i fyra dagar. Hittades i bostaden. De anhöriga är angelägna om att fastställa dödsorsaken och har själva begärt obduktionen.

Med vant handlag syr Tommy Lidberg igen skalpen efter obduktionen.

Tommys jobb är att göra ”urtaget”, det vill säga plocka ur organen ur kroppen, så att läkaren kan dissekera dem och fastställa dödsorsaken.
Tommy börjar vid huvudet, drar ett snitt från öra till öra. Med en eldriven såg öppnar han kraniet, han skär bort synnerven och lägger hjärnan i en skål och väger den.
Han går vidare till kroppen, gör ett snitt från halsen ner till blygden. Frilägger så att man kan ta bort revbenen, så att det går att ta ut hjärta och lungor. Tommy ser på lungorna och konstaterar:
– Patienten har rökt.
Det tar bara några minuter så är hjärta, lunga och halsorgan ute. Allt läggs i rostfria tråg på den avlidnes smalben. En metallisk lukt av kött sprider sig i salen. Efter en dryg halvtimme är urtaget klart.
– Nu får doktorerna komma ner.

Hygien är A och O. Dubbla handskar är en självklarhet. ”Det har hänt att jag skurit mig”, berättar Tommy.

Tommy tvättar av kroppen, öppnar diskmaskinen och lägger in knivar och verktyg. Innan läkaren kommer syr han igen skalpen.
– Det kommer inte att synas sen, för snittet ligger så långt bak.
När läkaren, patologen, kommer går de igenom kroppen tillsammans. Det är då, när Tommy visar njuren, som han ser något:
– Det är ju solklart! Det är en fraktur i ryggen!
Efter att Tommy har tvättat av sig är det dags för fikarast. Pulverkaffe i plastmuggar i det lilla arbetsrummet. I bokhyllan: en bok om balsamering, en pärm med texten ”bårhusliggare” och en brun mapp med texten ”utrustning: sågar, bord, skydd, knivar”.
Tommy Lidberg berättar hur han blev obduktionstekniker. Han jobbade som vakt­mästare på Bodens sjukhus. Där träffade han Anders, som jobbade på bårhuset.
– När Anders sedan skulle gå en utbildning tänkte jag att det kunde vara kul att prova på något nytt, så då sökte jag hans vik och fick det.
Han minns än idag första dagen han var själv i obduktionssalen:
– Det bara rann om en. Jag svettades så… Just det där med att man var ensam med en död människa.
Han säger att yrket har sina nackdelar:
– Det finns mycket fördomar. Folk tror att man är nån jävla kuf som springer på bårhus, men så känner jag mig då inte.
Men visst kan det vara svårt, till exempel på fester, när folk frågar vad han jobbar med.
– Jag brukar svara att jag jobbar på lab. Om de frågar vilket lab, säger jag på patologlab. Om de fortsätter fråga vad jag gör där måste man säga som det är. Men oftast nöjer sig folk med en fråga.
Det är också svårt när hans barn undrar vad han gör på jobbet. Tommys minsta barn är åtta år.
– De frågar. Vad ska man säga? Man säger inte att man obducerar, man säger att man hjälper döda ner i kistan.
Det händer också att det kommer in avlidna som Tommy har känt.
– Förr eller senare känner man nån. Det har hänt mig. Men om det är nån jag känner då låter jag Anders ta det.
Trots nackdelarna trivs han. Säger:
– Det är ett bra jobb om man klarar det psykiskt. Men man måste kunna lämna jobbet på jobbet. Bara man inte funderar när man kommer hem. Det har jag inga problem med.

I Tommys jobb ingår också att förbereda de avlidna för visning för de anhöriga. För ändamålet finns ett särskilt visningsrum i anslutning till bårhuset.

Efter fikat kommer Jörgen Ökvist, begravningsentreprenör från Fonus. Han ska hämta en avliden till begravning. Den döde rullas in till ett särskilt svepningsrum, där både Tommy och Jörgen kollar id-bandet runt handleden.
– Och så kollar vi att de inte har pacemaker. Har de det då de kremeras smäller hela ugnen.
Jörgen och Tommy lyfter över kroppen till kistan. I bårhuset finns också ett visningsrum, dit anhöriga får komma för att ta ett sista farväl. Det är Tommy som tar emot anhöriga och förbereder visningarna.
Hur påverkas man då av att jobba med döden hela dagen?
– Jag är inte rädd för döden, jag är mer vän med döden. Förut ryggade man tillbaka om man såg en död. Men alltså, man ser hur fort det kan gå. Bekymren man har är små om man jämför med hur andra har det.