Åkte till Danmark för att studera Sverige

Danmark. Förr väckte landet tankar på öl eller blonda kvinnor eller varför inte 1970-talets gladporrfilmer. Ett land befolkat av fördomsfria människor.
Idag är Danmark mest känt för sin restriktiva flyktingpolitik och sin fixering vid att ständigt diskutera i termer av vi och dom. Partiet Dansk Folkeparti talar om ”de främmande”, och har påverkat både samhällsdebatten och den danska politiken.

För att förstå vad som hänt bosatte sig Lena Sundström i Köpen­hamn i några månader. Resul­tatet blev boken ”Världens lyckligaste folk”, som hon ser som något av en upptakt till det svenska valet 2010.
När hon reste till Danmark menade många att det som hänt där inte kunde hända i Sverige:
– Men nu när vi närmar oss valet är det mer uppenbart för alla att det finns en överhängande risk att det också händer här. Jag förstod inte att vi redan tagit ett steg in.
Lena Sundström skriver sin bok som hon skriver sina krönikor. Flyhänt med en humoristisk knorr. Hon skriver lättsamt om allvarliga frågor.
Hon ringer upp Dansk Folke­parti och försöker bli medlem, går kurser och försöker lära sig danska, de korta kapitlen är döpta till namn som ”Skatte-Tarzan och hans Jane” och ”Mann­en som kan äta knäcke­bröd utan att smula”.

Slutsatsen efter vistelsen i Köpenhamn är att Sverige inte skiljer sig mycket från Danmark.
Lena Sundström tror att partier som Sverige­demokraterna och Dansk Folke­parti kommer att fortsätta gå framåt.
Hon tror att främlingsfientlighet är en förutsättning för den som lägger sin röst på Sverige­demokraterna, men att det inte räcker med det.
– Det krävs någon annan faktor också – besvikelse på etablerade partier eller otrygghet med sin egen situation. Det här händer i ett samhälle där alla skyddsnät försvagats. Även om du har ett jobb är du ängsligare och räddare än förr. Mode­raterna och Socialdemo­kraterna har samtid­igt rört sig mot mitten. Partierna har blivit otydligare och väljarna mer lättrörliga.
Hon talar också om Folk­partiets kravretorik när det gäller invandrare och Social­demo­kraternas hantering i fallen med de apatiska flyktingbarnen.

Med det sagt konstaterar hon att Sverigedemokraterna ibland kan upplevas som det minst populistiska partiet i Sverige.
– Det minst populistiska och mest ideologiska på samma gång. De tycker illa om invandrare oavsett om det är populärt eller inte. De är ett enfråge-parti och det gör det lätt för dem att vara tydliga i den frågan. Vi har alla lätt att känna av om något känns ärligt eller inte, om det är floskler som sägs. Jimmie Åkes­son kan lätt kännas äkta, han menar vad han säger.

Vad som stod klart för Lena Sundström efter tiden i Dan­mark är att främlingsfientlighet­en inte är ett monster med mus­tasch, som hon uttrycker det. Och att majoriteten av de hon träffade var kritiska mot utvecklingen landet tagit.
– Jag försöker visa att ett land kan bli främlingsfientligt trots att majoriteten av medborgarna inte aktivt har valt en sådan utveckling. Att det är en utveckling som kan gå i självspinn, på grund av politiker som vill regera och media som vill dramatisera och en tyst majoritet som sakta vänjer sig.
Jag vill veta vilka motkrafter hon kan se. Tystnaden blir lång.
Till sist blir svaret att det kommer att bli viktigare att vi alla tänker mindre ängsligt strategiskt och mer ideologiskt rakryggat.
– Det pratas mycket om civilkurage i sammanhang av fysiskt våld. Men det är minst lika viktigt när det handlar om att ställa sig upp och säga att det här är inte okej. Makten kan aldrig ligga enbart hos makthavarna, vi måste ha en medvetenhet om att den också finns hos maktgivarna. Alla svenska väljare har en tendens att tänka att de är maktlösa, men det spelar roll var de lägger sin röst.