Karaokekungen är en sorglig historia. På flera sätt. Pirko är en förlorartyp som åker från Göteborg hem till Norrland för att söka sina rötter. Väl där hamnar han på en karaokebar och gör succé som Elvisimitatör. Plötsligt är han poppis hos alla.

Problemet är att scenerna staplas på varandra, dialogen haltar och många av idéerna och infallen som styr filmen aldrig borde ha genomförts.
Stundtals lider jag med skådespelarna.