Linda utsliten och icke önskvärd

KA har vid några tillfällen skrivit om Linda Durichen och hennes olika arbetsgivare. Jag ville veta hur det gått för henne och åkte till Södertälje.
Hon bor i en lägenhet på bottenvåningen i utkanten av staden. Balkongerna pryds än med svenska flaggor, än med parabolantenner. Linda saknar uteplats men har satt två vita plaststolar och ett bord strax nedanför fönstren till lägenheten. Där kan hon ta sig en rökpaus. Utsikten är en parkeringsplats och längre bort skog.

– Huvudsaken jag får ett jobb, säger Linda Durichen, här med kaninen Snoppe.

Köket är fyllt av små figurer. En del har hon fäst med magneter på kylskåpsdörren. Där står även citat som: Jag brukade ha grepp om livet men tappade det. Försök inte förstå mig, älska mig bara.
Linda har hunnit bli 34 år. Det ljusa håret är längre och hon har en pärla på näsan. Till skillnad från tidigare visar hon sig vara arbetslös, sedan juni förra året.
På frågan vad hon gör på dagarna svarar hon att hon söker ett jobb.
– Arbetsförmedlingen har sagt att jag får själv gå ut och jaga jobb. Jag har varit runt och hört mig för om praktikplats, men de som jag mött hör sedan inte ens av sig. Hur roligt är det, säger hon och poängterar att hon inte tänker ta emot skit från någon.

Första gången jag träffade Linda var för fem år sedan. Hon hade sökt 30 jobb. Till slut fick hon börja städa på Täljegymnasium på prov i sex månader hos Swede Serviceföretagen. Södertälje hade lagt ut städningen på entreprenad. Snart uppdagades det att ägaren hade enorma skatteskulder och hade anlitat svartjobbare. Han häktades, företaget försattes i konkurs.
Under tiden fortsatte Linda jobba fastän hon inte fått ut sin lön. Steg upp fem för att hinna städa på tre och en halvtimme, sköt moppen framför sig mellan bänkraderna i aulan, jäktade till läktaren, fem rum, tre trappor och en mängd toaletter.
Den månaden skulle hon ha fått ut 4000 kronor efter skatt men fick inte en krona. Sin lön fick hon ut någon månad senare med hjälp av Bengt-Arne Åhrberg, dåvarande ordförande i Kommunals sektion.

I oktober året därpå träffade jag Linda igen. Livet hade blivit lättare för henne. Kommunen hade tagit tillbaka städningen i ett eget bolag, Telge Rent. Linda hade fått heltid och 6000 kronor mer efter skatt.
– De anställda ska känna att de behövs och är sedda, sa vd:n Ewert Sjöstrand. Linda fick till och med bonus på 4 500 kronor.
På fritidsgården Tajen visade hon på en behändig ny städmaskin som hon kunde skjuta framför sig.
– Förr hade jag så liten tid och inga maskiner. Det var att ligga i hela tiden. Jag trivs bättre nu.
Men det var en frid som blev kort.

På hösten år 2007 beslöt de borgerliga partierna att sälja ut det kommunala städbolag­et och Linda var orolig:
– Vem vill ha mig, undrade hon när vi åter sågs.
Linda hade svåra besvär med en utsliten axel. Jobbet hade blivit stressigare.
Vd:n Ewert Sjöstrand sa till KA att han inte trodde att det gick att pressa städarna mer. De kvadratmetrar man hann städa per timme var i nivå med den privata sektorn.
Men moderaten Anne-Marie Larsson insisterade på att så mycket av städningen som möjligt skulle ut på den fria marknaden och försäljningen av städbolaget närm­ade sig.
Linda som fått ständiga smärtor i sin axel grät sig till sömns. Hon var sjukskriven några månader och arbetstränade, men det höll inte. Hon blev sjukskriven igen. Det fanns inget arbete att omplacera henne till.

Arbetsgivaren och facket bedömde att det var bästa lösningen att hon sa upp sig själv. På det sättet fick hon avgångsvederlag med sex månaders lön.
Till a-kassan skriver Linda:
”På grund av värk från höger axel och sjukskrivning från maj 2006 till slutet av 2007, så var jag inte önskvärd att fortsätta jobba hos Telge Rent.”
Linda lämnade facket i besvikelse.
– Jag blev knäckt. Jag tål inte att de påstod att jag sa upp mig på egen begäran. Jag slickar ingen i röven. Jag tar inte emot skit från någon, säger hon.

Linda strulade i skolan, hon har ingen utbildning att luta sig emot. En kurs för att kunna jobba inom äldreomsorgen frös inne. Hon har även sökt arbete som servitris på en Finlandsbåt.
– Det var så populärt, många sökte och de tog bara emot 50 stycken.
Hon bryr sig inte om vad för slags jobb hon får bara hon får ett.
– Jag kan plocka skräp. Eller jobba på soptippen. Huvudsaken jag får en lön, fast jobb och kan vara trygg.
Nu har hon 8 460 kronor i arbetslöshets­ersättning. När hyran är betald blir det 3 718 kronor kvar som också ska räcka till elräkning och a-kassa på 338 kronor, för­utom mat.
– Jag har fått gå till socialen, usch vad skämmigt det var. De var tvungna att hjälpa mig.
Då hon hade fast jobb kunde hon ta en båtresa för 100 kronor till Helsingfors eller Åbo. Hon tycker att hon hade en väldigt bra lön. Hon fick ut 14 000 före skatt.
– Jag kom ut och fick tänka på något annat.

Telge Rent är nu sålt och ägs till 60 procent av det privata MIAB . I våras tänkte bolaget säga upp 20 av företagets 150 fast anställda städare.
”Vi har för stor kostym och måste anpassa våra kostnader inför framtida marknadskonkurrens som ett helägt privat bolag”, konstaterade nuvarande vd Sten Ahlberg i Länstidningen. Varslet togs sedan tillbaka.
– Det finns de som säger att jag ska vara glad att jag inte är kvar, de hade kört slut på mig fullständigt, tror Linda och konstaterar:
– Man är inte mer än människa. Jag tänkte att det var bara en tennisarm som jag hade fått, jag borde ha sökt hjälp tidigare. Jag städade till och med på kvällstid, ställde upp som fan och fick skit sedan.
På frågan vad hon ska göra nu, svarar hon:
– Jag fortsätter att gå runt och fråga om jag får vara praktikant. Jag är tvungen att göra det säger Arbetsförmedlingen, annars får jag igen ersättning. Men nu har jag tappat sugen.
Hon går in i vardagsrummet. En kaninbur står i ett hörn och intill en påse med foder.
– Ibland kan man känna sig lite ensam, säger hon, lyfter upp en gråvit kanin, som heter Snoppe, och håller honom i famnen.
                    
Fotnot: Linda har nu flyttat till sin pojkvän. Hon hade inte råd att bo kvar.