Ingen löneökning på länge för Petra

Capio Mathilden hospital ser ut som vilket svenskt sjukhus som helst. Det ligger i Büdingen, fyra mil från Frankfurt. Sjukhuset är rödrosa och vid ingången står en skylt med en uppmaning att tvätta sig om händerna för att undvika sjukhusinfektioner. Undersköterskan Petra Lohfink sitter i receptionen en våning upp, på BB- och gynekologimottagningen, i vit rock och vita skor i plast med runda hål. Skorna ser ut som foppatofflor.
Hon körde sin Volkswagen de 25 kilometrarna från byn Bingenheim i morse till sjukhuset.

Büdingen är en medeltida stad, som inte alltid varit så idyllisk. År 1634 blev svenskarna besegrade här, under 30-åriga kriget. Idag verkar den enda anknytningen till Sverige vara att vårdbolaget Capio, med huvudkontor i Göteborg, tagit över sjukhuset sedan i mars förra året.
Petra har arbetat här i 30 år, ja hon är till och med född på sjukhuset.
Capio är ett tämligen okänt bolag för henne.  
– Vi fick ett litet häfte med information, säger hon.
På frågan om det spelar någon roll om sjukhuset är privat eller statligt svarar hon:
– Man får ta vad som kommer.
Annars har Capio inte betytt några stora förändringar.
 – Förr fanns det nattillägg men det togs bort redan innan Capio kom. Det var när vi hade en annan privat arbetsgivare, berättar hon.

Inte förrän senare nämner hon försiktigt de långa arbetspassen.
Capio har vissa dagar infört långa arbetspass, från klockan halvåtta på morgonen ända till klockan sex på kvällen. Den dag-en får hon göra allt från att delta i ronder, göra omläggningar och hämta patienter från uppvakningssalen.
– De där långa arbetspassen är jättestressiga. Ingen tycker om dem.
Ändå är hon skonad. Hon har bara två sådana pass i månaden. Det finns de som har sex-sju.
Petra är pratglad och har lätt för skratt, inte minst när hon på tysk dialekt besvarar mina frågor, som hon tycker är lite underliga. Aldrig har någon frågat om hennes lön.
Hon får ut 1 200 till 1 300 Euro i månaden efter skatt, avgift till sjukkassa och pension. Det motsvarar 13 000-14 000 kronor och är en sämre löneutveckling än inom den offentliga sektorn. Hon har nått högsta nivån på lönetrappan. Individuella löner har hon inte hört talas om. Hon minns inte exakt när hon senast fick löneökning, men det var ett par år sedan, enligt henne.

Från svenskt perspektiv är det självklart att de långa passen och lönerna borde vara en fråga för facket att ta itu med, men här visar sig facket vara närapå obefintligt.
På frågan om hon är med i facket ser hon förbluffad ut. Hon kan inte komma på någon som är med i facket. Hon har inte märkt att facket skulle kunna förändra något eller ha något inflyt-ande.
– Mina arbetskamrater har bildat en egen arbetsgrupp för att få bort de långa passen, berättar hon.
Petra brukar ha en halv timmes rast men ibland hinner hon inte ta ut den. Hon brukar ta med sig smörgåsar hemifrån. Det händer att hon slinker in till sina föräldrar, som bor i närheten, och äter något i all hast.
I dag arbetar hon från sex till halvtvå. Hon bytte i morse till arbetskläder i ett omklädningsrum i källaren. Bakom receptionen visar hon ett litet kök och fikarum med skåp, där hon kan förvara sina värdesaker. Numera är det förbjudet att röka därinne, vilket var vanligt tidigare.
– Det var hemskt. Nu måste de som röker gå ut på balkongen, säger hon.

Petra brukar börja dagen med att bädda, kolla blodtryck och puls på patienterna, dela ut frukost, dokumentera och sedan ge medicin. Därefter tvättar hon patienter. Hon tar även hand om bebisar, men just nu finns det inga här, så i stället sköter hon om några äldre damer som har genomgått en höftoperation. Hon hämtar ett blått handfat i plast och torkar av dem på armar, händer och i ansiktet.
Hon brukar leda kurser i babymassage, men har numera sällan tid för det. Hon demonstrerar med en docka. De nyblivna mödrarna brukar sitta runt henne med sina bebisar och lära sig hur man ska massera dem.
Hade hon haft barn hade hon varit tvungen att arbeta deltid eller nattjänst, eftersom det inte finns tillräckligt med barnom-sorg.
Hon trivs på sjukhuset. Men det är inte som förr. Som ung och ny minns hon hur de på avdelningen var som en familj. Även städarna hörde dit. Så är det inte längre. Städningen är utlagd på ett privat städbolag, precis som den ofta är i Sverige.