Sparade stränder är klok ekonomi
Sensommarmorgon. Jag joggar längs stranden, med endast måsar och strandskator som sällskap. Snart ska den fyllas av familjer, plaskande hundar, barn som bygger sandslott.
På campingen intill vimlar besökare från andra länder, i huset nära vårt sitter den tyska familjen andäktigt ute på kvällarna och njuter av tystnaden.
Så här fantastiskt har vi det ofta i Sverige, förvissade om att politikerna värnar vårt strandskydd och vår allemansrätt. Men det är en bedräglig trygghet. Visst fick landshövding Marianne Samuelsson respass och skamvrå, när hon alltför uppriktigt satte en företagares strandnära tennisbana framför allmänhetens rätt att promenera fritt på samma strand.
Men regeringen tiger nogsamt om att deras nya miljölag flyttar just makten över Sveriges stränder neråt, till politiker i kommuner och län, som konkurrerar om invånare med hjälp av vår gemensamma natur, säljer ut stränder och sjöar för att locka folk och företagare till orten. De fattar beslut som om vi vore de sista som levde, i stället för att ta ansvar generationer framåt. Sålda stränder går aldrig att ta tillbaks, det ser vi inte minst i Bohuslän. Rätten till våra sjöar och hav ska inte handla om plånbokens tjocklek.
Men i så gott som varje kommun sitter politiker och upphäver strandskyddet, säljer ut vår gemensamma natur med liknande argument som Gotlands landshövding, det vill säga: ”Vi kan ju inte bara leva av att folk vill vandra på stranden.”
I min egen sommarkommun togs ett fullmäktigebeslut om att stycka av strandängen för att bygga extra stora villor, reserverade åt näringslivets direktörer! En företagarbastu direkt på stranden skulle vara pricken över i. Nu verkar det som om Naturvårdsverket delvis lyckas bromsa – men säkert inte stoppa – planerna på att bygga i ett redan hårt belastat kustområde. De 300 meterna som ska skydda strandrätten är redan hårt naggade i kanten.
Att resonera som Marianne Samuelsson och hennes meningsfränder är emellertid fullständigt feltänkt: Det går utmärkt att leva på att folk promenerar på stranden! Och vi behöver våra stränder just för kunna röra på oss! Att satsa på det unika med Sverige, vår öppna natur, är en uthållig och miljövänlig näringspolitik. Natursköna områden och stränder lockar allt fler att turista här. För där de bor har politikerna gjort just det som Marianne Samuelsson tänkte högt om, satt företag och pengar före gemensamma värden. Att tänka globalt, långsiktigt och uthålligt på miljön kräver att beslutsfattare har samma ansvar och omsorg lokalt. Förstår de inte detta i det lilla, så gör de inte det heller i det stora.
