Hundra år sedan storstrejken

Storstrejken för 100 år sedan har satt sina spår på svensk arbetsmarknad. Den ledde till att vi en tid därefter fick vår samförståndslösning med Saltsjöbads­avtal (och med det arbetsgivare- och arbetstagarorganisationer som oftast kommer till en överenskommelse i samförstånd).
Men många av de arbetare som deltog i storstrejken fick det hårt. Strejkkassorna var små och efter en månad tvingas man avbryta strejken. Tiotusentals arbetare avskedades, många av dem blev därigenom också av med sina hem.

Min morfars far J. E. Berglund skrev om storstrejken och dess följder i Ådalen i sin bok ”Ur mitt liv som arbetare och agitator”:
”Situationen är ohygglig. Igår vräktes 11 familjer och idag skall 14 kastas ut. Det är tjugo grader kallt men annars vackert väder.”
Han skriver om hur arbetsgivarna tvingar arbetarna till utträde, tvingar dem att teckna personliga anställningskontrakt i stället för möjligheten att kräva bättre villkor tillsammans.
Fackligt aktiva som agiterat under strejken avskedas. Vissa drivs i landsflykt. Fackföreningar ute i landet läggs ned.
”Det är inte utan, att man känner en viss lust till ”handlingens propaganda” då man beskådar dess framfart mot människor, som intet annat ont gjort än att vilja tillhöra en organisation och intet hellre önska än att få arbeta i fred”, skriver han.
Efter strejken förlorade LO nästan hälften av sina medlemmar (samtidigt som syndikalistiska SAC bildades).

J. E. Berglund föddes 1861. Som barn såldes han två gånger på auktion till den som begärde minst för honom. Första gången var det till en före detta korpral som fick en halv tunna råg, en halv tunna korn samt tio riks­daler årligen för besväret.
Senare var han med och start-ade fackföreningar i Ådalen. Han var med och startade tidningen Nya Norrland och blev 1911 den förste socialdemokratiska riksdagsmannen från den delen av landet. Samma år åker han och Kata Dalström runt i Röda Bilen ”på härjartåg” som han själv beskriver det. Då kände han att ”socialistskräcken var på väg att brytas, för vilket man till stor del hade att tacka högerlögnerna”.
Jag vet inte om man kan sakna storstrejken, men några härjartåg här och där kunde sannolikt friska upp även idag.