Födda: Två barn och en vänskap

Den 28 november 1996 födde Maria en dotter och dagen efter födde Karin en son. De var på väg ut från sina rum för att ta kvällsfika på ­Karl­stad patienthotell. Karins man och Maria kände igen varandra så de började prata.

Karin berättar samtidigt som hon ställer fram kaffe, te och smörgåsar på bordet hemma i Deje, ett litet samhälle tre mil utanför Karlstad. Hon ser ut genom fönstret.
– Nu kommer de – de som har fört oss samman, säger hon och syftar på barnen Ida och Philip som precis kommer hem från skolan. De går i sexan tillsammans.
– Vill ni ha smörgås eller hamburgare? frågar Karin när de ­tag­it av sig ryggsäck och kläder i hallen.
Medan Ida och Philip äter mellanmål fortsätter Karin och Maria att berätta hur deras vänskap utvecklades. Kvällen efter att de först träffade varandra tog de en kvällsfika ihop, men där kunde det ha stannat.
– Minns du Maria, det dröjde några månader innan vi sågs. Så det kunde lika gärna ha ebbat ut, säger Karin.
– Men jag är sällskapssjuk jag, säger Maria och skrattar.
De var föräldralediga samtid­igt och började umgås. Det blev många promenader, och så lagade de mat ihop och hjälpte ­var­andra med barnen. Idas och Philips fyra första födelsedagar firade de ihop.
– För mig som inte är uppvuxen här i Deje är det extra roligt att träffa någon härifrån som också har barn. Maria har betytt jättemycket för mig, säger Karin.

Maria är sjuksköterska och Karin är barnskötare. De tycker att det är viktigt att ha vänner utanför jobbet.

Deje, där både Karin och Maria bor med sina familjer, har några tusen invånare. Genom samhället rinner Klarälven bred och majestätisk. Karin flyttade till Deje 1991, men innan mötet på BB hade hon aldrig sett Maria. Kanske var det en bra tidpunkt att träffa en ny vän just när livet gick in i en ny fas.  
– Jag tror man bildar nya vänskapskretsar när man får barn. Man hänger med på det som ­barn­en gör, säger Karin.

I dag har Karin och Maria två barn var, de yngsta är också lika gamla sånär som på fem veckor. Deras umgänge styrs i ganska stor utsträckning av barnens aktiviteter. Philip spelar till exempel hockey. Det innebär att Karin ibland tillbringar fem dagar i veckan i ishallen.
– Då pratar man ju med de andra föräldrarna som är där. Ibland kan det gå veckor när jag och Maria inte ses på grund av hockeyn.
– Men då ringer vi varandra. Och sms finns ju, säger Maria.

De håller varandra uppdaterade genom sena kvällspromenader och så försöker de ses på helg­erna. Nio gånger av tio är barn­en med när de umgås. Men ju äldre barnen blir, desto mer tid får de för sig själva.
Jag frågar vad de gör tillsammans när de inte promenerar. Ida, tidigare upptagen med att äta smörgås, svarar snabbt åt sin mamma:
– Färgar håret!
Alla brister ut i skratt. Sedan säger Karin på bred värmländ­ska att de ”tööler”. Hon ser på min frågande blick att det krävs en förklaring.
– Ja, alltså pratar på rikssvenska, säger Karin och brister ut i skratt på nytt.
De brukar prata om hur de mår och om familjen. Och om grått hår, flikar Maria in. Ibland pratar de också om att de ska ta sig mer tid att göra saker på egen hand. Se en film ihop eller resa någonstans. Men tiden räcker inte riktigt till, jobb och familjeliv sätter gränserna.

I en sådan livssituation fyller vänskapen en viktig funktion. Karin jobbar som barnskötare och umgås visserligen en del med sina arbetskamrater utanför jobbet. Men inte på riktigt samma sätt som med Maria. De känner var­andra mer på djupet.
– Jag umgås inte med mina arbetskamrater privat. Jag tycker nästan det är viktigare med annan vänskap, säger Maria.

Ida och Philip har satt sig i köket för att göra matteläxan. Båda ska snart iväg på träning: Ida spelar  fotboll och Philip tränar barmark inför hockeysäsongen.
– Mamma, vad är åtta gånger åtta? ropar Ida.
Maria och Karin konstaterar att de hade tur som träffade var­andra. De har kommit bra överens sedan första gången de träffades och upplever att de har lika värderingar.
– Det är sällan man träffar någon det stämmer så bra med, ­säg­er Maria.