Jonas Sjöstedt är den i Vänsterpartiet som mest energiskt försökt vädra ut unkenheten från partiets gamla likkammare; banden till Moskva, hyllningstelegrammen och gratisresorna till Östblocket, utfrysningen av ”Kirunasvenskarna” – och Ohlys kommunistnostalgi.

En frisk fläkt, alltså. Så förvånande då att läsa Sjöstedts intervjubok med två verkliga partihårdingar från den gamla onda tiden, Göteborgsparet Bengt och Greta Segerson. Bengt var en av 550 svenska frivilliga i det spanska inbördeskriget, sårades, kom hem, sattes i arbetsläger och organiserade en hemlig svensk motståndsrörelse i händelse av tysk ockupation.
Greta for till Moskva, blev funktionär hos Komintern och reste som hemlig kurir genom ett nazistiskt Europa med dubbelbottnad resväska.

Det är alltså två fantastiska livsöden som skildras och sanningshalten är inte att tvivla på eftersom den intygas av självaste Säpo som i decennier höll koll på paret.
Men deras berättelser skulle ha silats, sorterats och berättats av en distanserad  röst – inte av dem själva.
Bengt och Greta Segerson var från yngsta år övertygade Moskvakommunister och deras  världsuppfattning präglas av den politiska paranoja som började i Stalins huvud och fortplantade sig  till de följsamma, utländska broderpartierna, däribland det svenska SKP.  Misstänksamhet mot socialdemokrati, avoghet mot intellektuella, hat mot trotskijster, definitiv misstro mot den borgerliga staten.
– Halva officiella Sverige var ju för fan nazistiskt, som det  med hårdför kommunistisk retorik heter i boken.
Jag tvivlar på att den balanserade Jonas Sjöstedt delar den åsikten.

Under andra världskriget burade svensk militär in ett antal röda i mindre interneringsläger och lät dem under ganska komfortabla förhållanden bygga vägar. Lägren i Storlien, Öxnered och Sveg brukar var äldre svenska kommunisters stora paradnummer när de berättar sitt lidandets historia, och är det också i den här boken.  Man tycker kanske att det programmatiska självömkandet borde ha upphört mot bakgrund av det vi idag vet om sovjetiska arbetsläger och de miljoner människor – många av dem kommunister – som där dukade under.

Jonas Sjöstedt, säkert väl påläst om spanska inbördeskriget, borde väl ha nämnt att den internationella brigaden inte bara hade Francos fascister emot sig i kampen för ett demokratiskt  Spanien. Politiska kommissarier utsända från Moskva rensade ut ”trotskijstiska element” och skapade ett eget skräckvälde bland de frivilliga.