Bayarmaa jobbar för 11 kronor i timmen

En kvinna står framför ett grönsaks- och fruktstånd i stadsdelen Kreuzberg i Berlin och väljer ut paprikor och tomater. Hon heter Bayarmaa Yalcin och har bråttom, har knappt tid och prata. Hon ska laga mat till turkiska barn på ett fritidshem i närheten och är sen.
Bayarmaa Yalcin visar sig vara arbetslös men har ett ”Ein-Euro-Job”. Det betyder att hon är på en arbetsplats med en ersättning på 10:60 svenska kronor i timmen. Det är egentligen inte fråga om lön, utan en ersättning för de kostnader hon har i form av resor och andra utgifter i samband med jobbet. Skulle hon tacka nej till ett sådant här jobb riskerar hon att få mindre a-kassa.
– Jag behöver ju de här pengarna, även om det är en liten summa, säger hon och jäktar vidare med mig i släptåg. På vägen får jag reda på att hon är 40 år och kommer från Mongoliet.

Arbetsgivaren, en välgörenhetsorganisation, Arbeiterwohlfahrt, bjuder förbluffande nog, mig och fotografen att komma in på fritidshemmet.
Bayarmaa tar på sig ett färgglatt förkläde och slänger sig omedelbart in i köket, kokar upp vatten i en emaljgryta och häller nudlar i den. Sedan sköljer hon sallads-blad. Hon tar fram köttfärs och röda bönor. Snart dyker fyra turkiska flickor i tioårsåldern upp och en liten blyg pojke, som bortkommet försöker hänga med flickorna. I väntan på maten kastar de sig in i ett rum där det finns en madrass som de kan hoppa på.
Bayarmaa har dukat tallrikar på bordet och blir tillrättavisad av fritidspedagogen Nalan Mamcznek. Allt får göras om. Hon skulle ha tagit flata tallrikar i stället för djupa.

”Ein-Euro-Jobs” kom till för att långtidsarbetslösa människor lättare skulle ta sig in på arbetsmarknaden och så småningom få ett fast jobb. Men än har Bayarmaa inte lyckats. Det här är hennes fjärde ”Ein-Euro-Job”.
Tidigare har hon arbetat på förskola som barnskötare, på kontor och bakat bröd i en skola.
– Jag har alltid haft enkla och dåligt betalda jobb, säger hon och berättar att hon ett tag arbetade som försäljerska för 53 svenska kronor i timmen.
Att få ekonomin att gå ihop är svårt. Hennes man är trädgårdsarbetare som får ut cirka 10 600 kronor i lön efter skatt. Lägenheten de bor i är på 70 kvadratmeter och kostar dem 7 200 kronor. Själv får hon motsvarande 3 180 kronor i månaden från a-kassan. 30 timmar här ger henne ett extra tillskott på 1 272 kronor.
Familjen består även av två döttrar, 15 och 12 år gamla.
Hon försäkrar att ingen går hungrig från matbordet i hennes familj, men nya kläder unnar hon sig sällan. Det säger hon medan hon häller nudlarna i ett gult durkslag i plast. Snart står hon i matrummet och öser upp mat åt barnen.

Bayarmaa har ett smittande glatt skratt. När hon får frågan om hon unnar sig själv något där hemma, viftar hon bort det med att det viktiga är att hennes barn får en bättre framtid än hon. Hon drömmer om att skicka sin dotter på utbytesutbildning i USA.
Annars önskar hon att hon någon gång kunde få ett riktigt arbete, 40 timmar i veckan, inte sex månader här och sex månader där. Här får hon stanna till sista juni.
Åter frågar jag Bayarmaa om hon inte har något hon skulle vilja unna sig själv.
– Ja, att gå på ett gym, erkänner hon till slut och fortsätter att lägga upp chile con carne till de väntande barnen.
Fritidspedagogen Nalan Mamczek sitter med vid matbordet. Hon är fast anställd på fritidshemmet och tycker att ”Ein-Euro Jobs” är en katastrof.
– Vi skulle behöva ytterligare en fritids-pedagog, men arbetsgivaren säger att det inte finns pengar. En fritidspedagog är barnledig men vi har inte fått någon vik­arie. Vi orkar inte med den här situationen. Därför tackar vi ja till att ta emot någon som är arbetslös.

Med det resonemanget hamnar man också i en gråzon där ”ein-euro-jobs” tränger ut de ordinarie jobben. Därför vill fackförbundet Ver.di avskaffa dem.
– Arbetsgivarna utnyttjar de arbetslösa. 90 procent utför ju ett vanligt jobb, säger Olof Zygalsky på Ver.dis Berlinkontor.
Han berättar att arbetsgivarna slipper att betala arbetsgivaravgifter och sociala försäkringar, medan de arbetslösa inte ens har en personalrepresentant som för deras talan. Många som placeras på de här jobben har språksvårigheter. De kommer från Ryssland, Polen, Tjeckien och andra länder. Ofta är de unga utan yrkesutbildning.
Men det finns även högutbildade som har ”Ein-Euro-Jobs”. Han presenterar mig för Gino Hagen, en arbetslös tjänsteman, som varit anställd på Utrikesdepartementet.

Gino Hagen är arbetslös tjänsteman och har en hustru som är sjuksköterska. Jobbar hon natt tjänar hon mer och då minskas hans arbetslöshetsersättning.

Gino Hagen har ett ”Ein-Euro-Job” sex timmar om dagen och får 1:50 euro i timmen (cirka 16 kronor).
Han ser det ändå som en chans att komma in på arbetsmarknaden igen. Nu har han blivit erbjuden ytterligare sex månader hos samma arbetsgivare. Hans jobb går ut på att kontrollera andra med ”Ein-Euro-Jobs”, att skriva intyg om hur de arbetat, om de är punktliga eller inte. De flesta är parkarbetare och trädgårdsarbet-are.
Om inte hans fru hade jobb som sjuksköterska vet han inte alls hur det skulle ha gått. Just nu har han cirka 2 100 kronor i arbetslöshetsersättning, men om hans fru jobbar nattskift får hon mer i lön och då minskas hans ersättning. Eftersom han redan har arbetslöshetsersättning får han inget bostadsbidrag.
1 900 kronor extra i månaden för det här jobbet räcker åtminstone till färdbiljett och mat för dagen.

Från början var han bitter över hur familjens tillvaro förändrades, när han blev arbetslös. Från att kunna byta bil och flyga till USA handlar det nu om att avstå från semester och dra in på biobesök.
– Om vi inte röker och går ut på restaurang klarar vi oss. Att resa iväg på semester har inte varit aktuellt på fem år.
Han funderar på att emigrera med sin familj till Kanada. Fast det finns folk som har det sämre än han.
Han och Olof Zygalsky berättar om människor som i affärer köper övermogen frukt och grönsaker som andra inte vill ha. Man får en hel påse för tio svenska kronor.