”Alfons pappa litar på sitt barn”

– Jag tycker det är något gott med att pappan sitter där med sin tidning och inte är så fruktansvärt fokuserad på barnet hela tiden. Det visar på tillit.
Det låter som en efterhands­konstruktion. Och det är det också. Gunilla Bergström var i våras inbjuden som talare av organisationen Maka­lösa Föräld­rar vid en konferens i Stock­­holm för att prata om föräldrarollen i Alfons­böckerna, viket tvin­gade henne att tänka till över vem han är, den där tid­­­nings- och teveintresserade pap­p­an som ibland kommer på att han ska leka med sin son. KA passade på att byta några ord med den 66-åriga författaren, som med sin busiga blick tycks ha mer barnasinne kvar än de flesta av oss.
Kan man ta en sån här, tror du? frågar hon och pekar på de uppdukade bullarna i foajén som är avsedda för fikastunden som strax ska inträffa. Svaret vet hon redan. Klart hon kan ta en.

Det finns en hel del av Gunilla Bergströms egen pappa i böckerna, berättar hon och målar upp en bild av en charmig, kvinnotjusande, intelligent man från enkel arbetarmiljö som både skrev poesi, spelade gitarr – och drack.
Men framför allt var han en kul förebild, som också kunde vara lite busig. Drag som hon tycker finns även hos Alfons pappa. I ”God natt, Alfons Åberg” från 1972 blir han så trött på Alfons trixande vid läggningen att han till slut faller i sömn på golvet – tror man.
– Har ni gått på det? Att han somnade?
– Lite full i fan tycker jag att alla pappor och mammor ska vara.

Annat på pluskontot är att han kan skratta åt sig själv och att han förmår vara vuxen och ge Alfons perspektiv. I en bok, ”Var är bus-Alfons?” (1982), ska Alfons nästa dag börja skolan och ligger och oroar sig på kvällen. Då säger pappa att hela landet är fullt med ungar som han som ligger och vrider sig och inte kan sova.
– Det är hans sätt att tala om för Alfons att han inte är ensam.
Något hon inte är nöjd med i pappabeskrivningen?
– Att han är för diskret. För mig är han så självklar och tydlig. Men kanske inte för läsarna.
Från sin horisont tycker hon att många föräldrar verkar krångla till saker och ting för mycket i dag med pedagogiker hit och barns utveckling dit. Folk har ju fött barn i flera tusen år och i de flesta fall lyckats göra drägliga vuxna av dem, menar hon.

– Men Alfonsböckerna är ju inte tillkomna för att vara nån sorts läroböcker, säger hon när fråg­orna om Alfons pappa blir för psykologiserande.
Om det är någon ny bok om Alfons på väg får vi inte veta. Den senaste kom 2006. Det är mycket på gång, säger hon.
Och så till den eviga frågan om var Alfons mamma är. Den har hon fått tusen gånger och blir lika irriterad varje gång. Frågan kommer aldrig från barn utan oftast från ”upplysta mediemänniskor”, som hon uttrycker det.
– Sanningen är att jag inte har något svar. Hon kanske är och handlar på Ikea, det kan ta ganska lång tid. Jag tänker att det får varje barn fantisera och fylla i själv.