Röster om livet som arbetslös

Arbetslösheten i Sverige stiger för varje månad som går. Finansministern varnar för kommande massarbetslöshet.
Nästa år kommer, enligt Arbetsförmedlingen, 11 procent i åldern 16-64 år att vara arbetslösa, prognoserna revideras och ändras ofta, åt fel håll. Enligt SCB: senaste undersökning för de tre första månaderna i år är cirka 380 000 människor i Sverige arbetslösa i dag.

380 000 – det är fler än alla invånare i landets tredje största stad, Malmö. Det är mer än dubbelt så många som antalet invånare, i de fyra kommuner vi besökt, tillsammans.
Då räknas ändå inte alla deltidsarbetslösa och timanställda in i siffran.
Det rör sig alltså om många. Ändå har det varit betydligt svårare än vanligt att hitta människor som vill ställa upp i tidningen, för det här reportaget.Vilket inte är konstigt. Arbetslöshet är för många lika med skam och fattigdom.

Två av dem vi träffar i texterna är mycket unga, den grupp som är allra värst drabbad. De andra två är äldre. Tre av dem har perioder av sjukskrivning bakom sig. Två har ingen a-kassa. Två bor i Norrbotten, länet som lägger beslag på de fem första kommunplatserna på listan över högst arbetslöshet,
Gemensamt för alla fyra är att de på olika sätt har hamnat i den här situationen och de vill inget hellre än att få jobba.

IDA: Alla är arbetslösa, alla är dagdrivare

ID: Ida Larsson
Bor: Gällivare och Luleå.
Ålder: 24 år.
Jobbat med: Undersköterska.
Familj: Sambo.
Arbetslös sedan: Februari 2009.

· Vad gör du om 10 år?
– Jag är nog psykolog eller nånting ditåt.

· Vad skulle du helst vilja arbeta med?
– Jag vill helst jobba med människor. Att få ta hand om andra, att kunna hjälpa till är det jag helst vill.

– Jag känner inte en enda person i min ålder som inte är arbetslös, säger Ida Larsson och reser sig upp för att fylla på hunden Tindras vattenskål.
Vi sitter vid köksbordet i ett lägenhetskök. Utanför vakar fjället Dundret över Gällivare, sol lyser från en klarblå himmel. Men orosmoln dominerar i samhället denna aprilmånad. Två unga människor har nyss hittats döda, troligen på grund av narkotika.
Ida Larsson är på tillfälligt besök, i hemkommunen, hon blev nyligen av med jobbet i Alingsås och sin sjukpenning efter ryggproblem. Nu bor hon några veckor hos sina föräldrar – arbetslös.
– Alla bara faller här uppe, det finns ingenting att göra. Alla är arbetslösa, alla är dagdrivare.
Det här är första gången Ida är arbetslös och mötet med a-kassan har blivit något av en chock.
– A-kassan måste skärpa sig. Det tar en sån otrolig tid innan man får sina pengar. Och i stället för att på en gång säga vilka papper man ska skicka in, så kommer de med nya saker hela tiden. Och olika handläggare ger olika besked när man ringer. Jag har haft mamma som har hjälpt mig, annars hade det inte gått.
Ida är undersköterska. Hon jobbade i hemtjänsten innan ryggen sade ifrån. Hon drömmer om att vidareutbilda sig till psykolog.
– I och med att jag är utbildad undersköt­erska så vill jag jobba inom det området nu men sen måste man ju vara öppen för alla jobb.
I bakgrunden hörs olika morgonljud. Systern som också bor här, försöker få iväg sin son till skolan. Ida, som är 24 år, säger att hon haft tur hittills som sluppit långa perioder av arbetslöshet. Hon hoppas att flytet håller i sig.
Till sommaren har hon fått ett vikariat på ett äldreboende i Luleå. Hon hoppas kunna stanna kvar där till hösten.

MARIA-THERESE: Man kan aldrig ta en fika

ID: Maria-Therese Havela
Bor: Luleå.
Ålder: 25 år.
Jobbat med: Vårdbiträde.
Familj: Sambo.
Arbetslös sedan: 2002.

· Vad gör du om 10 år?
– Jag har jobb, och barn, och ett stort hus. Här omkring, någonstans i skogarna.

· Vad skulle du helst vilja arbeta med?
– Jag trivs bra inom vården, det är givande. Man får tillbaka så mycket av det man gör.

– Jag har gått samma kurs på Arbetsförmedlingen sex gånger. Det känns förnedrande.
Maria-Therese Havela tittar ut genom fönstret i den nya lägenheten, samtidigt som hon beskriver hur det är att gång på gång sitta i Arbetsförmedlingens lokaler i Luleå och tvingas höra på samma saker igen och igen. Kursen hon deltagit i har handlat om hur man skriver meritförteckningar.

– Man måste göra allt det där för att ha rätt till aktivitetsstöd, berättar hon.
Hon är på flera sätt urtypen för en arbetslös person i dagens Sverige. Hon är ung, har egentligen inte jobbat alls, förutom på somrarna, sen hon gick ut gymnasiet för sju år sen. Och så bor hon i Norrbotten, länet med landets högsta arbetslöshet. I princip alla vänner och bekanta är i samma situation.
– De flesta är arbetslösa. De har aktivitetsstöd eller nån praktikplats. De få jag känner med jobb har blivit varslade.
Skulle du kunna tänka dig att flytta?
– Helst inte, men måste jag så måste jag.
Maria-Therese Havela tillhör dem som aldrig kommit in i a-kassesystemet. Hon har ibland sökt socialbidrag. Ofta får hon prioritera bort saker.
– Man skäms, man är fattig om man är arbetslös. Man kan inte följa med nån kompis på bio eller ta en kopp kaffe. Man måste prioritera på ett helt annat sätt än om man har jobb och en lön.
Hon är gymnasieutbildad styckare men kvinnliga styckare har svårt att få jobb. På somrarna har hon haft strövikariat som vårdbiträde i äldreomsorgen.
Om bara några veckor ska hon föda sitt första barn.
På kylskåpet sitter en lapp med ett telefonnummer till en arbetsplats där hennes sambo kanske, kanske kan få jobb. Maria-Therese Havela ser trots allt ljust på framtiden.
– Förhoppningsvis har jag fått jobb nästa vår. Vilket jobb som helst, någonting som drar in pengar, som man trivs med.

FLORIN: Jag tar dagen som den kommer

ID: Florin Benar
Bor: Skene.
Ålder: 36 år.
Jobbat med: Elevassistent.
Familj: Ensamstående med ett barn.
Arbetslös sedan: Deltidsarbetslös sedan hösten 2008.

· Vad gör du om 10 år?
– Jag hoppas att jag har fast anställning.

· Vad skulle du helst vilja arbeta med?
– Med det jag håller på med nu. Att jobba med barn och ungdomar är roligt.

Florin Benar har en fantastisk utsikt från sitt vardagsrumsfönster i den radhusliknande lägenheten i lilla Skene i Marks kommun, sydväst om Borås. Där kan han se ut över de böljande västgötska brinkarna, om han skulle vilja och hinna.
– Tre dagar i veckan är jag arbetssökande. Då sitter jag mest hemma och kollar jobb.
Han jobbar två halvdagar i veckan som elevassistent, har sjukersättning på halvtid på grund av en whiplashskada och är arbetssökande för resterande tid sedan i höstas. Ibland kan han få jobba lite mer om någon är sjuk. Innan hade han plusjobb på skolan i Skene, det var så han fick in en fot som elevassistent. Men plusjobben avskaffades av den borgerliga regeringen.
Nu är han en av alla deltidsarbetslösa, en grupp som det är svårt att få fram statistik om som säger något.
Hur klarar du dig ekonomiskt?
– Vissa månader går det runt, andra månader är det ett helvete. De månader jag fått jobba lite extra får jag försöka lägga undan pengar.
Någon kommer i ytterdörren. Sonen Jonatan, 10 år kommer hem från skolan.
Är Sverige ett bra land att vara arbetslös i?
– Jag tror att Sverige är bättre än många andra länder i alla fall. I Rumänien, där jag kommer ifrån, finns inte samma system som här i alla fall. Där får man betydligt mindre pengar som arbetslös.
Florin vägrar att se uppgivet på sin situation. ”Man ska inte vara negativ, det är det så många andra som är”, säger han.
– Jag tar dagen som den kommer. Vissa dagar mår man bättre. Jonatan har fått stå ut med mina bra och dåliga dagar.
”Det är sant”, hörs Jonatan ropa från sovrummet. Till sommaren hoppas Florin på ett vikariat inom psykvården i Kinna.

ELMAZA: Det går inte att leva så här

ID: Elmaza Besirovic
Bor: Gustavsberg.
Ålder: 44 år.
Jobbat med: Städare.
Familj: Man och två barn. 
Arbetslös sedan: 2005.

· Vad gör du om 10 år?
– Jag kan inte planera något, jag tänker ingenting.

· Vad skulle du helst vilja arbeta med?
–  Städerska, vad som helst. Det spelar ingen roll.

När Elmaza Besirovic reser sig, efter den timslånga intervjun på caféet i Gustavsbergs centrum, i skärgårdskommunen Värmdö, utanför Stockholm, kommer hon knappt upp från stolen. Ryggen värker, de första steg­en småhaltar hon lite innan hon kommer igång.
– Det går inte att leva på det här sättet, vem ska ge mig jobb? Detta är det värsta jag har varit med om i mitt liv, säger hon.
Då har hon ändå varit med om en del i sitt hemland Serbien, som hon flydde ifrån under kriget i början på 90-talet.
Allt var bra här till en början, hon jobb-ade som städare, var inte sjukskriven en enda dag tills hon råkade ramla över ett bord.
Då började hennes brottningsmatch med myndigheterna. Olyckan hände 2001, och hon blev sjukskriven. Men för fyra år sen drog Försäkringskassan in hennes sjukskrivning och nu är hon arbetssökande på heltid.
– Jag frågar min handläggare på arbetsförmedlingen: Vad ska jag söka för jobb? Det är jättesvårt med den här ryggen att klara av något jobb.
A-kassedagarna är slut. Elmaza får klara sig på sin man och sitt aktivitetsstöd. Hon arbetstränar då och då. Då hjälper hon en kvinna att packa kläder som ska skickas i väg till Estland.
Hon upplever att Försäkringskassan har svikit henne.
– De tänker att jag fuskar, jag fuskar inte. Men jag är kvinna, jag är invandrare.
Kommunal på Värmdö har hjälpt henne att överklaga beslutet om sjukpenningen. Men än har hon inte hört något.
– Jag väntar och väntar.
Nu ska hon arbetsträna snart igen med packningen av kläder. Men någon anställning kan det inte omvandlas till, det vet hon.
– Det som är bra med arbetsträningen är att jag kan ta en kopp kaffe med henne, prata lite. Det blir lite lugnare. Men jag vet inte om jag orkar.