”Stor applåd till mina superkamrater”

Ännu vet de inget. Maria har gått omkring med ett hemlighetsfullt leende på läpparna senaste tiden. Nu är det tisdag och personalen på den allmänpsykiatriska avdelningen Lotsen i Haninge börjar samlas i fikarummet.

På bordet står två färggranna tårtor. Nu ställer sig Maria upp.
– Jag vill bjuda er på tårta för att ni är världens bästa arbetskamrater. Ni har betytt oerhört mycket för mig för att jag ska kunna komma tillbaka från sjukskrivningen.  En stor applåd till mina superkamrater!
Det är något speciellt med avdelningen Lotsen. 2008 fick de hedersutnämnande när Stora Arbetsmiljöpriset delades ut.
Har de något hemligt recept?
– Det finns en stor omtanke här och vi accepterar varandras olikheter. Och så är det en positiv stämning, säger Maria.
De ser sig som ett team, oavsett yrkestitel. Så har det inte alltid varit. Sören Hjelmroth jobbar natt som skötare och har varit här längst, sedan 1976.
– Förut var nattpersonalen något som katten släpade in. Det var oerhörda konflikter mellan ”Dom på natten” och ”Dom på dan”. Nu är vi mer delaktiga i verksamheten och i gruppen.
Personalen gör också saker ihop utanför jobbet. Går på bio och restaurang till exempel.

Enligt chefen Kida Bouamar fungerar arbetsgruppen bra eftersom folk vågar vara viktiga. De är ansvarsfulla för att de vill vara det, inte för att de måste.
– Men arbetsmiljö är färskvara, det måste man jobba med hela tiden. Det andra finns här också: det kan bråkas så det står härliga till ibland.
Maria har jobbat inom vården i trettio år men aldrig på en plats som Lotsen. Under den fyra år långa sjukskrivningen, då hon kämpade mot struma och bröstcancer, kom arbetskamraterna ständigt med uppmuntran.
– De ringde, skickade biobiljetter och blomstercheckar, bjöd in mig på planeringsdagar och  fika. På tidigare arbetsplatser har de mest ringt om sjukintyg.
Svårast med att komma tillbaka efter sjukskrivningen var osäkerheten: skulle hon klara av jobbet? Mycket hade förändrats.
– Jag kände mig lite okunnig och utanför. Men mina arbetskamrater sa till mig att ”du klarar det här”.
Det ser hon ut att göra. Efter flera år av arbetsträning,  bakslag och motgångar, är det bara tre månader kvar tills Maria får börja på heltid igen. Glädjen strålar ur ögonen när hon berättar det.