Teater som lyfter fram det obekväma

– Hej, allihopa. Jag tänkte att jag skulle passa på att komma hit under förmiddagsfikat. Jag vet att det är stressigt här på morgonen men jag vill träffa så många som möjligt av er.

Undersköterskan vänder sig till oss i publiken, som får fungera som ställföreträdande arbets­kamrater.
Hon bjuder på tårta. Rent bokstavligt får några i publiken en assiett med en tårtbit från uppsägningstårtan. För undersköt­erskan har kommit för att klippa banden.
Hon har begått ett fel med en patient vilket ledde till att patienten dog. Hennes man har lämnat henne för en annan. Nu är hon hemma, ensam, sjukskriven, utan man, utan arbetskamrater, utan karta för hur livet ska levas.

Van som hon är att vara den som tar hand om, den som hjälper, är det svårt att veta sitt värde när allt det som gett det försvunnit. När det inte längre finns någon som behöver bli omhändertagen. När det bara är en själv kvar.
– Hjördis sa till mig en gång: att vården är befolkad av stormorsor. Såna som jag. Hon sa att jag är en sån som blandar ihop empati och sympati, att jag gärna tycker synd om andra, att jag gärna föregår så att det inte ska uppstå konflikter.
Monologen spelas i en gammal skolsal nästan mitt ute i Bergslagens skogar. Har man inte bil är det först länsbuss till Riddarhyttan och sedan länstaxi som gäller. Därefter får man gå ett par kilometer.

Gruppen Teatermaskinen skiljer sig från andra teatergrupper på flera sätt.
Glesbygdsläget är bara ett av dem. Att de åker ut och spelar sina föreställningar hos dem som vill se dem en annan.
– Vi använder teatern på ett annorlunda sätt. Den är inte bara någonting du konsumerar, fokuset är på diskussionen efteråt. Teatern är en triggare, säger Berit Eng­­man.
Hon var en av dem som startade Teater­maskinen för drygt tio år sedan. Och den som har skrivit monologen ”Under­­­­sköt­er­skan” som har premiär idag.
– Min dröm har varit att gestalta de erfarenheter jag bär med mig sedan jag arbetade som undersköterska.

Monologen avslutas med att undersköterskan ställer ett antal frågor till publiken. Frågor som kan få svar i den efterföljande diskussionen.
Hur lever man med skuldkänslorna när man har gjort fel? Hur bryr man sig om andra utan att tycka synd om? Hur tar man ansvar och hjälper andra utan att bli dränerad?
I publiken sitter flera under­sköterskor och förtroendevalda från Kommunal i Västmanland, Dalarna och Örebro. Några av dem har varit med i en referensgrupp som Berit haft hjälp av när hon skrivit manuset. Andra hör monologen för första gången.

Anne Berglund är undersköter­ska på ortopeden på Centrallasarettet i Västerås och dessutom studie- och kulturansvarig:
– Det var en klassiker som spelades upp här. Jag känner igen precis det här: kvinnor som ställer upp på jobbet, på familjen, på sin man och sedan händer något och lagren skalas av och då finns det ingenting kvar, säger hon.
I diskussionen som följer efter kaffe med dopp nystas trådarna upp som monologen lagt ut. En kvinna berättar om vad som hände i hennes kropp när hon blev utbränd. Publiken pratar om ansvar och makt och maktlöshet. Om att offerrollen och aggressionen är varandras motsatser.