Lars von Trier har sagt att denna film var den enda han klarade av att göra efter att han lidit av en långvarig depression. Egentligen är det kanske inte hans fel att den inte stannat i hans arbetsrum utan kommit ut i biografsalongerna.

I första scenen har det äkta paret sex i svartvita bilder samtidigt som deras lille son ramlar ut för ett fönster och dör.
Efter denna inledande prolog finns där bara ångest.
Mannen är terapeut och terapeutar sin ångestridna fru genom att de åker ut till en övergiven stuga i vildmarken (kallad Eden) för att hon ska kunna möta sina rädslor.

Sexet blir allt råare, naturen blir allt ondare, djuren är döda eller har döda foster hängande ur sig och kvinnan blir allt galnare i takt med att von Trier går helt överstyr. Symbolerna sprutar ut från filmduken.
”Naturen är satan”, säger kvinnan. ”Allt är kaos”, säger en järv eller vad det är för djur (ja, det sker).

Våldet eskalerar och blir konkret övervåld, ofta av sexuell natur. Mannens kön runkas tills det sprutar blod. Kvinnan klipper av sin egen klitoris i närbild.
Först därefter kan filmen andas någon slags frid. När kvinnan är död.