För oss med rätt så bristfälliga kunskaper om motståndet mot nazisterna, i våra ockuperade grannländer under andra världskriget, är detta en nyttig historielektion.
Filmen skildrar den norske motståndshjälten Max Manus gärningar under krigets dagar, där sprängningen av det tyska trupptransportfartyget Donau 1945 var kronan på verket.

Det är många nervkittlande scener. Gillar särskilt sekvenserna på Oslos gator, när Max och hans sabotörskollegor, flyr från något av sina attentat. Regissörerna har lyckats med att återskapa rädslan, för att en tysk soldat ska dyka upp bakom nästa hörn eller att någon av kamraterna ska gripas.

Men, som så ofta när krigshjältar ska skildras, vilar ett romantiskt skimmer över hela filmen, som är lite störande. Försöken till problematisering av hjälterollen när Max nästan blir deprimerad vid krigsslutet för att han för första gången i vuxen ålder saknar en ordentlig fiende är vällovligt men lite ytligt och snabbt överhastat.
Men som sagt, som historielektion är det väl investerad tid att gå och se Norges största filmsuccé sen Flåklypa Grand Prix .