Kan S ge oss drömmen om bättre liv?
Påskhelgen 19-22 april 1889 samlades 49 män och kvinnor från fackföreningar och socialistiska klubbar för att bilda Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.
Det har gått 120 år och rörelsens röda ros slokar betänkligt efter starka opinionsstormar och väljarflykt i spåren efter AMF-affären, bonusdiskussioner och strulet kring hur och med vem partiet ska samarbeta i valrörelsen.
Att det beramade pensionsavtalet faktiskt var vilseledande, att revisorerna inte såg det och att styrelsen inte visste om det hör liksom inte hit. Berättelsen är klar, mediedrevet har gått och föraktet mot politiker och ”fackpampar” har väckts. Den facklig-politiska samverkan som inleddes då för 120 år sedan får ju också den effekten att den samlade styrkan även leder till ett gemensamt fall. Om facket misslyckas smittar det på sossarna och tvärtom.
För väljarna verkar det just nu inte vara någon skillnad på vänster och höger. De är förbannade och besvikna, kanske redan resignerade och visar det.
Därmed kan regeringen, som sänkt inkomsterna och ökat otryggheten för de arbetslösa, ändå segla i medvind, trots skarp kritik även från ekonomiska experter för sin brist på krispolitik. De är nöjda med att lönerna sjunker, och kan maskera sin passivitet med att upprepa ordet ansvar. Det är privat plånbokslogik och därför köper väljarna det, fast staten bör göra precis tvärtom! Sverige måste satsa sig ur krisen, framförallt genom stora bidrag till kommunerna.
En stark offentlig sektor och sociala trygghetssystem är en del av den socialdemokratiska rörelsens identitet. Och dagens oro för att tappa fotfästet i arbetslivet gäller både arbetare och tjänstemän. De senare känner sig i ännu högre grad än arbetare utsatta för marknadskraft-ernas framfart. 30-talets ekonomiska kris födde en längtan efter ett tryggt och gott liv som Per Albin Hansson mötte med sin berättelse om folkhemmet. Den borde i vår tid kunna kanaliseras av en arbetarrörelse som nu dessutom format nödvändiga allianser med miljöaktivist-er och vänsterfolk. Det är väldigt positivt. Men något fattas i diskussionen, i det politiska programmet, som syftar längre än till nästa DN-debattartikel eller valrörelse.
Det räcker inte med teknokraterna i riksdagen och PR-folket på Sveavägen 68, säger socialdemokraterna Anders Nilsson och Örjan Nyström i sin bok om reformismens möjligheter. De saknar en arena för att få till en färdriktning med ett längre perspektiv. En levande idédebatt som kan ge väljarna chansen att förstå: Vad vill de egentligen, socialdemokraterna? Det är bråttom att berätta!
