Han skrev boken han själv ville läsa

I maj debuterar KA-journalisten Johan Erlandsson med ”Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall”. Just den politiska sidan av Allan Edwall tycker han förtjänar att lyft­as fram hos den folkkäre skådespelaren.

Allan Edwall var inte bara Emils pappa, han var också aktiv i VPK.

– Han var aktiv medlem i Vänsterpartiet Kommunisterna, Amnesty och Nej till EU-kampanjen. Han demonstrerade och deltog i fackliga strejker, berättar Johan Erlandsson.
Han har svårt att se någon nutida motsvarighet till Allan Edwall – en skådespelare som på en och samma gång är mycket folkkär och politiskt engagerad.
Vad skulle Allan Edwall göra teater om idag?
– Kanske flyktingpolitik. I sången Trevligt att se dig sjunger han ironiskt ”Det är inte fullt så jävligt där som du gnäller om”. Miljöfrågan, som ju har exploderat sedan han dog, skulle nog också engagera honom. Han hade en miljömedvetenhet redan på 70-talet.

Boken kom inte till som ett resultat av författardrömmar. Johan Erlandsson lyssnade mycket på Allan Edwalls musik och tyckte att det vore kul att läsa en biografi om honom. Men när han letade fanns det ingen.
– Då kom jag på idén att jag kanske skulle försöka göra det själv bara, säger han.

Den idén har fört honom till många platser och personer runt om i landet. 80 intervjuer med vänner, familj och bekanta ligger till grund för berättelsen om Allan Edwalls liv. Johan Erlandsson hamnade i jämtländ­ska Hissmofors, där Allan Edwall växte upp, och brevväxlade med en av hans tidigare fruar som så småningom gav honom förtroendet att läsa deras privata brev.

I boken framträder en bild av en brinnande konstnärssjäl som alltid sätter konsten och skådespel­-eriet i första rummet. En idealist som aldrig sålde sig. Bångstyrig, stollig men framför allt väldigt hårt arbetande. Allan Edwalls dotter kallar honom en frånvarande pappa.
– Hans umgänge var väldigt förknippat med yrket och han var nog inte helt lätt att leva med. Han var en enstöring, det tror jag, säger Johan Erlandsson.

Ändå var Allan Edwall en enormt folkkär skådespelare. Johan Erlandsson tror det beror mycket på Astrid Lindgren-filmerna, där Allan Edwall fick flera viktiga roller.
– De berättelserna är så oerhört levande hos svenskarna. Sen finns det en värme i honom som jag tror att många tilltalas av. Han framstår som djupt mänsklig på något sätt. Man ser både människans brister och människans glädjeämnen i honom när han spelar.

Johan Erlandsson beskriver i boken hur han själv som nioåring blev hänförd av Edwall i pjäs­en Doktor Glas. Det var när teatern skulle ut till förorten.
Är teatern tillgänglig för ”vanligt folk” i dag?
– I teorin är den väl det. Men jag tror många svenskar har en jättetröskel mot att gå på teater en vanlig onsdagskväll. Det är klart det är lättare om man bor i stad än på landsbygd. Men det beror också på teatern, vilket tilltal den har. Den måste ju vara angelägen för vanligt folk.

På gymnasiet bestämde sig Johan Erlandsson och två klasskompisar för att gå på Dramaten en gång i månaden. Han önskar att folk hade mindre respekt för teatern.
– Är det bra teater blir man ju hänryckt oavsett vad man har för klassbakgrund, det ska ju funka ändå, säger han och får det faktiskt att låta ganska enkelt.

Han säger att han skrev boken han själv ville läsa. Men kanske finns här också en bredare mission. En vilja att bjuda in gemene kvinna och man till teaterns och konstens värld. Och vem passar då bättre att ta hjälp av än Allan Edwall?