”De raderar ut en hel yrkesgrupp”

Beslutet om nedskärningar togs redan i juni 2008. Nu börjar väntan på besked om vilka som ska bli uppsagda övergå i otålighet.
– Även om jag vet att jag får gå vill jag ha det på papper, säger Gunilla Magnusson.
Hon har jobbat i 31 år som undersköterska. KA träffar henne på Örnsköldsviks sjukhus tillsammans med Åsa Collén och Maritha Stenlund som arbetat 26 respektive 38 år. Där vi sitter och pratar ser vi ut över sjukhusområdet, som blivit som ett andra hem för de tre. Här finns den trygghet som ett jobb innebär, med fast inkomst och arbets­kamrater. Endast Maritha Sten­lund kan räkna med att få vara kvar när ledningen nu börjar säga upp folk.

Kommunals medlemmar drabbas värst när sjukhuset ska spara. 118 förlorar jobbet, endast 52 blir kvar.
– Man blev chockad när de sa hur många tjänster som skulle bort, och nästan alla tillhör en enda yrkesgrupp! De raderar ju ut en hel yrkeskår, utbrister Åsa Collén.
Hon är besviken över att inte ha fått en förklaring till varför just undersköterskorna drabbas så hårt. De upplever att ingen har lyssnat på dem – vare sig politikerna eller det konsultföretag som arbetade fram förslaget till nedskärningarna.
– När de inte bemödar sig att ta reda på vad vi faktiskt gör så blir jag lite förbannad, säger Gunilla Magnusson.  
Det arbete som undersköter­skorna gör vid sidan av läkare och sjuksköterskor kan kanske inte alltid värderas i kronor och ören, tycker de.
– Patienter behöver skratt, leenden och omvårdnad – inte bara piller, säger Gunilla Mag­nus­son.
– Politikerna och de ansvar­iga ser bara siffror. De ser inte vad det innebär att till exempel ha fyra barn på barnkliniken. Då finns det också dubbelt så många anhöriga att ta hand om, säger Åsa Collén.

I Örnsköldsvik slöt nyligen sex tusen personer upp i ett fackeltåg i protest mot nedskärningarna.
Men efter manifestationen har det varit ganska tyst.
– Folk har inte förstått vidden av neddragningarna, de tror att allt kommer att fungera även i fortsättningen, säger Maritha Sten­lund.
När jag frågar om vad som händer nu med de uppsagda, blir minerna på andra sidan bordet bistra. Åsa Collén säger med arg röst att det är få som bryr sig om dem som förlorar jobbet. Det mesta kretsar kring hur sjukhus­et ska fungera i framtiden.
Vid tidigare besparingar har uppsagda fått omställningsstöd, alltså hjälp att hitta nytt arbete, men inte den här gången.
– Det känns som att de bara skiter i oss, säger Maritha Sten­lund.
Utsikterna att få nytt jobb in­om vården i Örnsköldsvik är inte direkt ljusa. För de tre undersköterskorna är det inte heller ett alternativ att söka sig någon annanstans eller plugga vid­-are.
– Vi får starta eget allihop, skämtar Gunilla Magnusson.
Deras allvarliga blickar och trötta gester talar om en tung period. Men de försöker hålla stoltheten uppe.
– Jag tycker mest synd om dem som mister oss. Det viktig­aste nu är att se något ljus i allt elände. Att allt jobb vi gjort ändå har varit bra, säger Gunilla Mag­nusson.

På hennes avdelning har de varit sju undersköterskor, snart blir endast två kvar. Dessutom tillkommer fyra vårdplatser.
– Man är ju lite tveksam till om de ska hinna, säger hon.
Maritha Stenlund ser en risk i att patienter kommer att skickas hem för tidigt, så att de kommer tillbaka lika fort. Gunilla Mag­nusson tror att personalen kommer att göra fler slarvfel när stressen ökar.
– Och de kommer inte ha tid att iaktta de där små signalerna hos patienterna som är så vikt­iga. Några kommer att dö.
Hon har varit med om ned­skärningar på sjukhuset förut. 2004 blev det färre sängar men fler patienter, och samtidigt sades ett trettiotal undersköterskor upp. Ett år senare återanställdes de flesta. Men den här gången har de alla tre känslan av att det kommer bli värre.
– Jag är rädd att det inte blir trevligare att vara kvar än att få gå, säger Åsa Collén.