FN:s rasistkonferens har fått till ett slutdokument, trots bojkott av en lång rad tunga medlemmar och tumultet runt Irans president som bland annat förnekade Förintelsen.
Det är bra att det gick att sy ihop ett uttalande i ett FN, där demokratierna är i minoritet bland de 192 medlemmarna. Men frågan är vad organisationens åsikter är värda och vilken vikt man ska lägga vid dem? Vilka hänsyn tas exempelvis till religiösa diktaturer och hur styrande får de bli i världssamfundets namn?

Den 25 mars antog FN:s människorättsråd en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det har kommit starka reaktioner på detta från olika håll.
Men i Sverige är det tyst, skriver publicisterna Arne Ruth och Dilsa Demirbag-Sten på Brännpunkt i SvD 09/04/06.
De menar att FN de senaste åren allt mer kommit att bli ett redskap för diktaturer att tysta ned kritik mot islam. Men kritik av religion är en del av våra individuella fri- och rättigheter och får inte förbjudas, framhåller de: Världen behöver knappast fler inskränkningar i åsiktsfriheten, utan fler rättigheter och ett ökat stöd till att de som lever under religiösa regimers förtryck ska få samma rättigheter som vi.

Man kan hålla med och undra: Var är integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) och utrikesminister Carl Bildt (M) när det exempelvis gäller kvinnomorden i Tjetjenien som sker med president Kadyrovs goda minne? Sju kvinnor hittades skjutna i huvudet vid en vägkant. Ramzan Kadyrov hävdade att det var hedersmord och därför inte strider mot den islamiska lagen.
– Om kvinnor inte sköter sig blir de dödade, löd hans kommentar, enligt SvD (publicerad på kvinnodagen den 8 mars…)
Afghanistans nya lagar tillåter våldtäkt inom äktenskapet. Har omfattande protester hörts? Knappast.
Glädjande nog vågade 200 kvinnor demonstrera mot detta i Kabul, rapporterar Arbetaren 7/2009. Det är den största demonstrationen sedan 1970, men kvinnorna tar en enorm risk och skulle behöva massivt stöd från omvärlden.
Var är alliansministrarna och var är oppositionens Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) och Maria Wetterstrand-Peter Eriksson (MP)?*** Se Fotnot 3

Hörs det protester från partierna när homosexuella mördas i Irak i religionens namn? Ekot rapporterade häromdagen att ett 60-tal män mördats sedan i december och att flera religiösa ledare ägnat sin fredagspredikan åt kampen mot homosexualitet men några pressmeddelanden som tar avstånd har i alla fall inte flutit in i min mejlbox.

Vem tar officiellt upp och kritiserar Youssef al-Qaradawi, en välkänd muslimsk ledare, om är ordförande i Europeiska fatwarådet när han hyllar Adolf Hitler. Artikeln i tidningen 8 sidor 9/2009 fick mig att studsa till:
För ett tag sedan i tv-kanalen al-Jazira hyllade han naszistledaren Hitler för att ha dödat miljoner judar under andra världskriget.
– Detta var ett himmelskt straff. Nästa gång kommer det att ske genom troende muslimer, sa Qaradawi.
Kritik mot religion och i synnerhet islam är inte på dagordningen i den svenska debatten, menar debattörerna Ruth och Demirbag-Sten. Snarare är det bedövande tyst, vilket drabbar både dem som behöver stödet gentemot förtrycket här hemma och de som lider under religiöst inriktade diktaturer utanför våra demokratiska gränser. Kanske är det rädslan för etiketten islamofob som hindrar oss?
Sofia Nerbrand tar i SvD (09/04/20 ) upp det problematiska i begreppet:
”Etiketten islamofobi används gärna för att svärta ner dem som tar upp problemen med religionens eller kulturens inflytande över hur människor får leva sina liv.  Begreppet är försåtligt. Det används i allmänt tal för hat mot muslimer (människor) medan ordet i sig betyder rädsla för islam (religion). Men det ligger en avgrund mellan att diskriminera eller hetsa mot muslimer och att rikta kritik mot islamism som är den politiska tolkningen av islam. Att inte invända mot sharia eller hederskultur är i själva verket ett svek mot alla muslimer som har samma fri- och rättigheter som alla andra.”

I tidningen Arenas intressanta temanummer Strid om Islamismen (2/09) skriver chefredaktören Devrim Mavi om hur begreppet islamism polariserats mellan vänstern och högern, som pekar ut varann för att vara islamistkramare respektive islamofober.
Hon konstaterar att den antiimperialistiska vänstern delvis gått i allians med islamister mot den gemensamma fienden Israel. ”Med min fiendes fiende är min vän-tänk har vänstern och islamister närmat sig varandra. Det som klarnar alltmer är nu att vänstern inte klarat av balansgången och också brast i att formulera stöd till de islam- och islamistkritiker som lever i muslimska länder eller i diasporan. Islamisters måltavla har varit och är fortfarande den intellektuella vänstern, människorättsaktivister, fackföreningar och feminister. Så vem stödjer i dag islam- och islamistkritiker i till exempel Indonesien eller Turkiet.?”
Devrim Mavi bortser inte från den rasism och diskriminering muslimer i Europa utsätts för. Behovet att se och diskutera detta är stort. Men det kan leda till att gamla fördomar ersätts av nya.

SVT-satsningen ”Halalteve” är ett sådant exempel, menar hon: ”Problemet med Halalteve var aldrig att programledarna var tre kvinnor i slöja utan att programmet började med att en av dem sa: ”Halal är det som är bra, haram är det som är dåligt.” Begreppen halal och haram är hämtade direkt ur Koranen och handlar om gränsdragningar för hur den rätta sortens troende muslimer bör leva. De satte ramarna för programmet. Vi fick med andra ord ett samhällsmagasin i public service som tog sin utgångspunkt i religiösa förklaringsmodeller. Vilket naturligtvis inte stämmer med företagets kampanjer om att vara ”oberoende teve”.” ** Se Fotnot 2

I samma tidning kritiserar forskaren Pernilla Quis islamofob-begreppet för att det omöjliggör kritik mot islamismen. Hon har en bakgrund som konvertit till islam, har varit aktiv i att sprida religionen i Sverige och har burit slöja i 18 års tid, men har nu lämnat religionen.
Pernilla Quis är rakt på sak, närmast brutal i sin egen uppgörelse med islamismen.
”Jag kan islamism”, slår hon fast och fortsätter: ”Jag vet hur vi islamister tänkte och agerade, jag har inifrånperspektivet. Jag vet att vi talade med dubbla tungor, en röst utåt och en annan inåt till den egna gruppen. Jag vet att friskolor, islamiska dagis och andra sociala institutioner muslimer skapade hade som främsta syfte att skydda muslimer från det omoraliska svenska samhället. Våra strävanden gick stick i stäv med integrationspolitiken, men vi kom undan med det eftersom ingen någonsin ifrågasatte våra syften.”
Hon ser faror i det hon kallar medelklassens och vänstern passiva tolerans för ickedemokratiska värderingar och tar kravallerna i Rosengård som ett exempel:
”Vänsteraktivister anslöt sig till Rosengårdskravallerna och protesterade mot att ’arbetarkidsens’ fritidslokal stängdes. Halal-hippiens * (Se fotnot) paradox inkarnerades när Lunds medelklassungdomar med rastaflätor åkte ut till Rosengård och kämpade för islamisternas sak. De insåg inte hur djupt problematiskt det är när förortens ungdomar mer eller mindre blir utelämnade åt de islamistiska föreningarnas fritidsaktiviteter. ”
Förföljelse av homosexuella i religionens namn äger rum även här, skriver hon:
”En 28-årig homosexuell man i Malmö blev nyligen brutalt mördad. De gripna för dådet, en 15- och en 17-åring misstänks ha varit starkt influerade och motiverade av just denna typ av islamistiskt ideologi. En djupt tragisk händelse som bör fungera som en väckarklocka. Många muslimska barn och ungdomar börjar alltmer sakna kontaktytor med övriga samhället. Ingen reagerar”

Islamiska normer och ideal måste kunna problematiseras utan att man för den skull anklagas för att vara fientligt inställd mot muslimer, anser Pernilla Quis. Islam är inte någon etnicitet eller ras. Fientlighet mot muslimer som människor är alltid förkastligt och sådan muslimfobi är inte okej. Men värderingar måste kunna kritiseras.
Debatten om religionens ställning är intressant, inte minst den mer svårbegripliga som handlar om vilken ställning den ska ha i staten.
I vår upplysta tid vinner den terräng även i lagrummet, framhåller Annika Lagerqvist Veloz Roca, som skrivit en kolumn om saken på Dagens Juridik 09/03/17. Vi håller på att skapa ett ramverk av lagar och rättigheter som ger religionsutövning en absolut rätt och företräde framför exempelvis rätten till religionskritik. Det sekulära samhället måste värna yttrandefriheten och det kritiska tänkandet framför absolut rätt till religiös utövning. Denna syn på religion som villkorslös rättighet präglar även vår egen grundlag, konstaterar Hon är missnöjd med att det i förslaget till en reformerad grundlag (SOU 2008:125) saknas ett förslag till att ändra ”det missvisande och kanske förledande lagrummet som ger oss en absolut religionsfrihet”, en ”oinskränkt rätt att ensamma eller tillsammans med andra utöva vår religion.” Diskrimineringslagen har skärpts så att religiöst troende inte får diskrimineras.
Det kan ju låta behjärtansvärt, men var detta lagstiftarens avsikt och hur ska det egentligen tolkas i förhållande till varje individs lika oinskränkta rätt att inte utöva religion? Debatten lär gå vidare. Helt tyst är det ju inte!

Fotnot: Pernilla Quis kallar personer med undfallenhet mot ickedemokratiska och ojämställda värderingar för ”halalhippies”. I nätuppslagsboken Wikipedias definition är det någon som försvarar religiösa, etniska värderingar och kulturmönster trots att dessa strider mot de egna viktiga och grundläggande värderingarna. Begreppet myntades av den dansk-arabiske politikern Naser Khader, grundaren av partiet Ny Alliance och rörelsen Demokratiska Muslimer.

Fotnot 2 (Nu har Granskningsnämnden (26 april) beslutat att Halal-TV  inte stred mot kravet på opartiskhet och saklighet.  Programmet hade fått 33 anmälningar mot sig.
Enligt nämnden framgick det av programmets inledning att det var de tre trpemde  kvinnornas personliga iakttagelser som skulle skildras, därför kunde man, menar nämnden, inte fullt ut ställa kravet att det skulle vara opartiskt och sakligt.

Fotnot 3 Glädjande nog läser jag, några dagar efter att jag skrev denna artikel i Svd  (09/04/28) en liten notis med rubriken  ”Kvinnolag ändras i Afghanistan”. Landets justitiedepartement omarbetar den omstridda kvinnolagen som stadgar att kvinnor måste tillmötesgå mäns sexuella behov. Beskedet lämnades av landets president Hamid Karzai och det var ju en väldigt välkommen nyhet på en otroligt undanskymd plats!