Som hästskötare är man aldrig ensam

Det händer inte sällan att anställda i häst­branschen utnyttjas både vad det gäller lön och arbetstid.
Patrik Berglund utanför Laholm i Halland vet. Han fick jobba sju dagar i veckan, 16 timmar om dygnet. Han fick betalt för hälften.
Men nu är det annorlunda.  Det syns, han går nästan hela tiden omkring med ett stort leende.
– Välkommen! säger han och grinar stort när han kommer ut från stallet och möter mig på den blåsiga planen mellan husen vid Lejeby Stuteri.
Idag har han hand om nästan 20 hästar som han sköter ensam.

Numera har Patrik fått en lägenhet i Laholm. Förut bodde han intill stallet, inte bra, då blir man ju aldrig ledig, säger han.

Han visar stallarna där boxarna gapar tomma. Trots den bitande Hallandsvintern är alla hästarna ute i de leriga hagarna.
– Jag jobbar åt en lärare på Plönningsskolan som äger 130 hästar på olika ställen. Här trivs jag verkligen bra, säger Patrik och berättar sin historia.  
Om hur han för fem år sedan arbetade åt en travtränare i Jönköpingstrakten
– Han utnyttjade mig för att jag hade lönebidrag och tyckte om hästar, berättar Patrik.
Patrik har ett socialt handikapp som berättigar den arbets­givare som anställer honom att få ett bidrag till lönen.

Patrik kom till ett stall och en bra häst­ägare sedan han under ett par år blivit utnyttjad av en travtränare i Jönköping.

Redan när han var liten var Patrik, som är född i Värmland, intresserad av hästar, han höll ofta till i ridklubben som tonåring.
– Min mamma tyckte inte hästar var något riktigt arbete utan bara en hobby, men det tyckte jag. Det var toppen att få jobb hos en travtränare, men det var inte så bra där.
Han stod ut i ett och ett halvt år innan han läste en artikel om en man i Laholm, Hans Delling, som tog hand om utdömda hästar.
– Jag ringde till honom och berättade att jag gillade det han gjorde. Jag berättade att jag jobbade med travhästar och att jag var ute efter nytt jobb. Då sa han att om jag kunde få med mig lönebidraget så kunde jag få börja hos honom om tre veckor, berättar han.
– Jag drog en lättnadens suck och sa upp mig direkt! Travtränaren protesterade, men jag struntade i vad han sa och det ångrar jag inte!
När han berättar lyser det i hans ögon.

Så Patrik flyttade ner till Laholm från Jönköping. Nu har han jobbat hos Delling i snart fem år och stormtrivs och tjänar 17 500 före skatt.  Till en början bodde han i en torftigt inredd lägenhet intill stallet.
– Men nu har jag fått en liten bostad inne i stan, Laholm. Man ska inte bo på jobbet, då blir man ju aldrig ledig.
Det speciella med stallet här i Lejeby är att ägaren tar hand om hästar som veterinären har dömt ut. Det kan vara att deras psyke inte är det bästa, att de är omöjliga att rida eller vad de nu ska användas till, eller att de kan ha en fysisk skada etc.
Men här vårdas de och tränas upp och säljs senare som fullvärdiga friska djur.
Men hur är det att jobba ensam med alla hästarna?
– Ensam är jag inte på jobbet, hästarna är ju mina kompisar!
Hur ser din arbetsdag ut?
– Jag börjar åtta på morgonen med att släppa ut hästarna, de får turas om att springa i skrittmaskinen, det är en slags eldriven karusell som tvingar hästarna att springa och på så vis får de motion.
– Sedan vid nio är det dags att göra rent i boxarna och lägga ny halm på bädden. Jobbet tar hela dagen.
Vid 11-12 brukar han äta lite.
– Då tar jag mig en pizzabit eller så.
Vid tretiden tar han in hästarna igen, sedan finns det alltid något att göra tills arbetsdagen är slut.

Och så berättar Patrik om när hans arbetsgivare gav honom en häst.
– Jag blev så glad, det var fin, men tyvärr så var den gammal och han dog sen… Men jag hoppas få en ny!
Och så åker du hem till lägenheten i Laholm, vad gör du hemma? Har du några andra intressen än hästar?
– Njae, jag brukar se någon film…
Deckare, eller någon actionrulle?
– Helst nån hästfilm, min favorit är Sherdil. Det är en svensk film som handlar om flickan som räddar en arabhingst från slakt. Den tycker jag är bra!