Sjuka skämt om vrickad vård

SCEN 1: En har alltid älskat teater och närt skådespelardrömmar. En annan ­hatade teater som barn. En tredje har fortfarande svårt att tala inför publik. Nu är de med i samma amatörteatergrupp, och knutpunkten är Helsingborgs lasarett. Där repar de tillsammans inför årets sjukhusrevy. I en oansenlig undervisningssal samlas de två kvällar i veckan – vissa kommer direkt från jobbet och andra ska senare gå på sina nattpass.

KOSTYM PÅ! Ikväll är första repetitionen med scenkläder. De väcker skratt.

NJUTER. Regissören Eva Thomasson som dansk psykiatriker. Hon njuter av att stå på scen.

SCEN 2: Innan kvällens repetition fikar de tillsammans. Någon har tagit med kaka. Jag försöker få koll på vad de här elva personerna gör när de inte spelar teater. De flesta jobbar på lasarettet i Helsingborg, som undersköterskor, sjuksköterskor, skötare och sekreterare.
När de ska berätta vad de sysslar med spårar det snart ur. Någon säger ”jag är sjuk”, en annan fortsätter ”och jag är pensionär”, och en tredje säger ”jag är ringaren från Norra Vram”. Alla brister ut i skratt och pratar i mun på varandra. Kvällen har knappt börjat.

SCEN 3: I kväll är första gången de övar med scenkläder. Utstyrslarna framkallar förtjusta utrop och app­låder. Det räcker med att titta på Eva Thomasson, när hon vankar av och an som dansk psykiatriker med cigarr i ena mungipan, för att skrattet ska lossna. Eller på Sven Lindholm som gestaltar regionrådet Jerker Swanstein (M). I ett oförstående tonfall fräser han ”Tror ni jag kan trolla med knäna?” när mer pengar till vården kommer på tal.
– Vi driver med sjukvården och politikerna så långt det går, säger Ingrid Bengtsson.
Ämnet politiker för oss osökt in på ekonomi. Flamsandet och tokroligheterna tystnar för en kort stund.
– Det händer mycket i vården nu, det är oro i leden, säger Eva Thomasson.
De anställda jobbar mer och mer – ändå talas det om sänkta löner och höjd pensionsålder. Men med satir kan man vända på begreppen. I sketchen ”Sista hoppet” spelar de åldersdementa som ska ta hand om 20-åringar med infekterad blindtarm. Och snart haglar skämten igen, tempot är uppskruvat och repetitionerna fortsätter.

SCEN 4: Du ska stå där. Är Kerstin redo? Då tar vi det en gång till!
Jaha, är det min tur?
Nej, den sista frasen måste jag ändra, den känns inte rätt.
Den ska vi träna mer på!

SCEN 5: Varför spelar de teater?
– Det här är något roligt att se fram emot, säger Kerstin Müller.
– Det blir ju som att man laddar batterierna. Det kostar energi, men man får också positiv energi tillbaka. Och nu är man tillräckligt gammal för att våga göra bort sig och flamsa till det, säger Katarina Kylvåg.
– Just att få driva med det vi inte kan styra över, som nedskärningar, säger Ingrid Bengtsson.
Flera säger att det handlar mycket om att våga spela ut och släppa taget. Att få tillfälle att skratta åt det som är tungt. Och att få publikens bekräftelse.
– Det är en kick att stå på scen­-en när de skrattar på rätt ställe, precis där man har tänkt sig, säger Katarina.

SCEN 6: Men utanför repetitionerna finns den praktiska verkligheten som ska gå ihop. Många pusslar febrilt med semesterdagar och byten av turer för att kunna vara lediga fem kvällar i rad då revyn sätts upp. Det är svårt eftersom de – just det – jobbar inom vården.
Att spela teater flera gånger i veckan gör också att fritid med familj och vänner inte alltid hinns med. En kväll när Eva Thomasson kom hem frågade hennes man förvånat: jaha, jag ser att du har nyckel hit – bor du här?
– Teatern tar mycket tid, det gör den. Det är fruktansvärt roligt, men fruktansvärt jobbigt. Vi gör ju ALLT själva, säger hon.
Redan i höstas började de skriva manus och låttexter tillsammans. De ska också fixa musik, sälja biljetter och ordna rekvisita.
Men de elva skådespelarna går ifrån repetitionen med leenden på läpparna. Utmattade men upplivade. Och Eva Thomasson ser målet framför sig.
– När man står på scenen är det bara njutning!