Den moderna paradoxen märks mest hos barn och unga och allra tydligast hos tjejerna. Har vi något att komma med, vi vuxna som står kvar med ena benet i ett helt annat samhälle, där ingen frågade hur man mådde hela tiden och det faktiskt ganska ofta var både lugnt och tråkigt flera timmar i sträck. Barnen var inte snällare mot varann och föräldrarna struntade i vad de gjorde på sin fritid. (Lite lätt förenklat)

Vi kan lära lite av detta.Lite svalkande likgiltighet kombinerat med ett lyssnande öra. För vi kan ge av vår tid, vi kan lyssna, och finnas där. Men vi stärker och rustar också barnen genom att inte alltid skydda dem från alla svårigheter. För att få kondition behövs det dessvärre en del uppförsbackar.
Den nationella folkhälsorapporten för 2009 visar ökad livslängd, men också sämre psykisk hälsa. Unga kvinnor, protesterar med hjälp av knivar, akutinläggningar, matproblem och alkohol. Eller är det de allt större mängderna alkohol som föder ångesten? Eller helt enkelt bristen på sömn, frukost, lagad middag hemma och ordentligt med (tråk)tid utan planerade aktiviteter? Jag tror mycket på det senare. Underskatta inte betydelsen av sömn, mat och motion och regelbundna vanor!

När jag var barn och gick till skolsyster var det för att mätas och vägas och vaccineras. Det luktade eter och doktorn knackade en i på knäna för att kolla reflexerna och kikade på ryggen för att se om den växte snett. Ingen frågade hur man mådde. Man fick vara ledsen, ha ont i magen och reda upp sina sorger efter bästa förmåga själv, eller med hjälp av någon bästis.

Idag möter vi våra barn med den ständiga  frågan: Hur mår du, hur känns det, hur är det? Om det inte är perfekt blir vi mycket bekymrade och vill genast ställa tillrätta, ett Quick fix.
Kanske är det så att man förr i högre grad bet ihop och förträngde det onda. Idag känner man efter och släpper fram det, funderar skolsköterskan Susanne Wejkner i SvD idag 09/0320.

Vi vuxna är så besatta av stressen i vårt eget liv att vi tror att det är ett problem för de unga, menar barn- och ungdomspsykiatern Frank Lindblad som tillsammans med läkaren Carl Lindgren skrivit boken Välfärdslandets gåta, om det konstiga i att svenska barn och ungdomar så mycket oftare beskriver att de mår psykiskt dåligt än jämnåriga i andra länder. Trots välfärden. Han tror inte på att stressen i skolan är ett hälsoproblem, däremot att föräldrar överför sin stress till barnen. (Svd Idag 09/03/18).

Det som inte dödar det härdar finns det ett talesätt som säger. Och även om jag tycker att Frank Lindblad förenklar har han en poäng. Vi har i dag blivit så uppmärksamma på våra barns och ungas mående att vi inte ger dem en chans att gå igenom och hantera några rejäla sorger och bedrövelser när de är små, vilket möjligen gör dem mer skyddslösa än tidigare när de blivit äldre!

–   Vi gör barnen svaga och kraftlösa samtidigt som vi idealiserar individualiseringen. Det är så viktigt att bli något, att skapa sig en identitet och så är man försvagad av alla dessa negativa förväntningar som man har mött på olika sätt under sin uppväxt, menar Frank Lindblad i ovan nämnda intervju.

Det är en tänkbar förklaring, om inte den enda. Det överbeskyddade och curlade barnet är åtminstone ett fenomen i vår kultur, samtidigt som det finns barn och unga som har övernog med problem som ingen enda vuxen ser! Majblomman och Rädda barnen är två organisationer som rapporterar om det som händer i familjer där vuxna slåss, missbrukar eller bara har för lite pengar. (Var är ni alla majblommeförsäljare, de har helt försvunnit från mina kvarter!)

Kontrasten mellan en enormt osäker arbetsmarknad och det maxade möjlighetspaket som dagens unga möter med universitet i 27 eu-länder, tusentals olika varianter på utbildningar och karriärer och någon sorts underförstådd uppmaning att välja rätt i livet redan från lågstadiet är totalfel om man tänker på hur barnens hjärnor utvecklas. Det förutsätter en kompetens som rent biologiskt inte finns.

Inte förrän runt 25 årsåldern är hjärnans beslutsfattarcentrum färdigt, berättar Birgitta Kimber som är speciallärare, psykoterapeut och författare till boken Älskade förbannade tonåring. Hon intervjuas i SvD Idagsidans ovan citerade intressanta serie om ångest och oro hos unga. För dagens tonåringar med alla valmöjligheter sätter bristerna i förmåga till överblick och framtidsplanering käppar i hjulet. Inte undra på att de blir stressade, konstaterar hon. Hennes recept är framförallt tid. Släpp allt när tonåringen vill snacka och möt de svallande känslorna med lugn och respekt.

Tid gemensamt med barnen, lite snack över en kopp te, är den stora bristvaran i det svenska samhället. Vi är bland de sämsta i Europa när det gäller gemensamma måltider, utrymme för samtal och känsla av delaktighet. Finns det något samband?

Kravet på ständig topphälsa och glädje föder förmodligen en enorm oro när vi inte mår så himla bra. Det är ju helt omöjligt!  Detta är vad vi vuxna överför till barnen, en rädsla att inte vara friska och lyckliga nog. Sorger och bedrövelser har blivit något skamligt.

Barn kan vara mycket mer kapabla än vi tror att klara de svårigheter de måste möta ibland, om vi hjälper dem tro att de faktiskt grejar det. Att leva är att gråta, bli sårad och få ont i magen. Oro, sorg och stress är en del av livet. Människro är dumma och gör konstiga saker, som du inte alltid kommer att förstå.Du måste leva vidare i alla fall och hitta din väg.

Släpp förväntningarna på att alltid må bra så blir det desto roligare när det händer. Barn är starkare än vi tror, om vi hjälper dem att vara det – och finns där för dem när de behöver påfyllning och tröst.