Trendspaning på trädgårdsmässan

På väg dit såg jag årets första tussilago i en dammig backe bredvid E4:an. Hemma i trädgården hukar snödropparna i snön, i natt var det minus nio.

Medelhavet finns några kvarter bort, i de stora mässhallarna. Trenden står sig.
När vi inte reser dit vill vi ha växterna i trädgården eller på balkongen. Lavendel, olivträd och citrus. Och basilika, timjan och oregano för att ta in i köket när vi lagar tapas, italienskt, och grekiskt. Och står det i krukor är det lättare med vinterförvaringen, just det är hemligheten för att de växterna från sydligare breddgrader ska överleva. Sedan får de hjälp av klimatförändringen som gör att de klarar sig i längre norrut. Odlar man själv gör det inget om man inte har råd att resa på semester i år.

Odla grönsaker själv är trenden på frammarsch. Allt fler tänker ekologiskt och närodlat. Och så är det faktiskt så att de mjällaste bondbönorna inte finns att köpa, man måste odla dem. Och just bondbönorna är lättare än andra bönor, de klarar sval jord och kan sättas tidigt. Men det är bra med odlingsduk mot frosten. Grönsaksdiskarnas påsar med färdiga salladsblandningar har väckt intresset för att själv så roman- och frisésallad. Och de är inte svårodlade. Samma gäller jordärtskockor.

Inredning är trenden som tycks bestå. Inne och ute. Sextio- och sjuttiotalsvillorna har stora fönster och det har de nya husen också. Det gör att matbordet nästan står i trädgården och man vill ha något att titta på. Året om. Den mörka årstiden öppnar marknaden för utebelysning. Våren för grillar och utemöbler.
Mitt i mässhallen står ett rosa lusthus i glas, där inne en rosa marsipantårta. Intill finns ett gigantiskt lusthus i grön metall, det ser ut som om det är hämtat från en slottsträdgård. Intill står växthusen. Sedan finns poolerna, det sägs att de ska vara lättskötta. Men många utställare satsar på rostiga urnor och patina.

Cocooning – hemmamys – är det som gäller i lågkonjunkturen, säger vana trendspanare. Och cocooning finns i mässans balkongutställning hos kolonisterna från Gubbängens Fritidsträdgårdar.  Där på bordet står mormors kinaservis med orange kanter, på golvet ligger en sliten ripsmatta och en bokhylla har med lite odlingsduk blivit ett växthus för några späda plantor. Färgglada kuddar ger några fåtöljer liv och i en röd gammal kaffekanna står en förgätmigej. Bäst är ändå stolarna. Modellen känns igen från 60-talet, säkert var de bruna då. Nu är de täckta av rosor i rött och rosa. Det är servetter som har lackats får jag veta.
Här handlar det om återbruk. Hela trädgården kan vara ett kretslopp – prylarna också. Men även odlandet. Allt behöver inte köpas, det växer själv. Perenner kan delas och frön sås. I bistra tider kan trädgården trots sin vildväxande oförutsägbarhet stå för något beständigt. Och återhämtning. Minns du Gunnel Carlson från TV:s Gröna rum? Hon säger att rensa ogräs är som en retreat. Jag förstår precis vad hon menar. Fast det är inte de fröna som man vill se gro.

Det är pelargonierna. Det förstår jag när jag pratar med Svenska Pelargonsällskapet. Fröna som blir småsmå plantor är hemligheten bakom relationen. Ja, just i år verkar den starkaste relationen vara den till pelargonen. Fyra nya böcker finns det om dem. Folk pratar om pelargoner som om de vore husdjur säger jag, och blir snabbt rättad. De är familjemedlemmar. Journalisten Lasse Anrell har också skrivit en bok om pelargoner. Han talar om sin mamma som en pelargonängel. När hon lämnade jordelivet för några år sedan fick Lasses Mårbackapelargon nytt liv. Och det är väl just det, pelargonerna följer med generation efter generation. För nästa blir det vildpelargoner – de är mest inne nu säger kännarna.