AMF-historien har många bottnar och en tacksam dramaturgi. På ena sidan pensionärer som får sänkt pension när bolaget gör ett återtagande till sina sparare, som är privatanställda medlemmar i LO. På andra sidan två högavlönade tjänstemän i AMF förre vd och vice vd som flyttar sina pengar när det blir känt, en sorts insideraffär. Och till detta en jättepension till förre vd som uppenbarligen har enorma planer för sin framtid som pensionär och inte nöjer sig med lite mer att leva för. Det blåser rejält runt styrelsen nu, i vart fall runt dem som kommer från LO.
Hur begripligt detta har varit och vem som tagit besluten ska utredas. Nya fakta kommer hela tiden.

Nu senast berättar förra styrelseledamöten och tidigare vdn i Svenskt Näringsliv Ebba Lindsö att det var ett mycket knapphändigt underlag när beslutet om vd-pensionen föredrogs av ordföranden i styrelsen. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har hittat två dokument hon inte känt till.
Det handlar om en styrelses ansvar självklart, men också om kulturen i bolaget, om vilka som räknas och vilka som har tillgång till vilken information. Styrelsens ordförande Göran Tunhammar har här ett stort ansvar att se till att öppenhet råder att alla får fakta på bordet och att frågor diskuteras ordentligt.
Ordförandens förtroende måste vara förverkat på löntagarsidan om de anser sig vara lurade.

Formellt är det så att den som blir lurad har lika stor skuld eller del i ett beslut som den som luras.  Folk ska inte låta sig bli lurade, men om någon försöker mörka fakta i en komplicerad fråga är det inte alltid så lätt att se igenom, inte ens om konsekvenserna av besluten sedan blir synliga i en årsredovisning.
Ordföranden i styrelsen har en jätteroll. Det är han som förhandlar lön och sedan attesterar vds utlägg.

En rejäl pension och en hög vd-lön verkar vara mer regel än undantag i näringslivet. Direktörer ska ha både hängslen och livrem. Styrelser med såväl löntagare som näringslivsfolk i såväl det privata näringslivet som i statliga bolag hänger på och tycker inte de kan säga nej, när alla andra erbjuder detta. Det saknas en arbetsgivarorganisation för denna grupp som håller emot.
Det blir lite tokigt när regeringen ska sköta det jobbet och ena veckan gilla bonusar i staten och nästa vecka förbjuda dem, beroende på hur opinionsvindarna blåser.

AMF är ett ömsesidigt bolag. Det bildades utifrån en enda idé: det ska drivas utan vinstsyfte och med låga avgifter. Från början verkade det i det gamla pensionssystemet där arbetsgivarna hade ansvar. Pensionerna var förmånsbestämda vilket betydde att alla visste vad de skulle få. Arbetsgivarna pytsade in så mycket som behövdes varje år.
Sedan togs det omdiskuterade beslutet om premiepension av de politiska partierna, framdrivet av de borgerliga. Nu är det upp till olika förvaltare att se till att pensionskapitalet växer som det ska. Inga löften utfärdas. Det är börsens utveckling, fastighetsmarknader och bankränta med mera som avgör.
Arbetsgivarna betalar in en pensionsavgift och är därefter fria. För dem blir det förutsägbart men för löntagarna blir det oförutsägbart i det nya systemet. I det gamla var det tvärtom. (Och det var med den gamla förmånsbestämda pensionen förre vd Christer Elmehagen kom in i AMF.)

Dilemmat i pensionssystemet är att vi nu måste lita på finansmarknaden för att kunna få lite mer att leva för när vi blir pensionärer. De nuvarande premiepensionerna har byggts på att finansmarknaden ska vara stabil i runt 60 år.
Det vi ser i dagens finanskris inger inte en sådan trygghet. För att kunna ha kvar det här systemet måste politikerna jobba för detta bland annat med regelverk som minskar riskerna för löntagarna.

I AMF kan man därmed säga att näringslivet med hjälp av premiesystemet fått mer inflytande och större frihet än motparten. Inte minst om man betänker att både den förre vdn och nuvarande ordförande kommer från Svenskt Näringsliv. Nu gäller ju marknadens och näringslivets spelregler för att ge en bra pension.

 Har man ändå litat för mycket på den här kompetensen i styrelsen, har LO varit för lite kritiska och misstänksamma? Ja, det måste man ju säga med facit på hand.

Om nu LO:s ordförande känner sig lurad är det kanske dags att säga: Nej, vi kan inte längre ha ett system som ger LO merparten av ansvaret men knappt hälften av makten. Den svenska modellen krackelerar och det kanske inte är så överraskande att sprickan även fortplantar sig in i det gemensamma pensionsbolaget.
Här handlar det om att lita på varandra och att de gemensamma regelsystemen ska skapa förtroende. Men när den tilliten rubbas uppstår det en väldigt stor materiell konflikt.
Samarbetet mellan näringsliv och fack har återigen fått sig en allvarlig törn.